av Lars Borgström Predikan 1: a i fastan Matt. 16:21-23

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O, Fader vår barmhärtig, god, som oss till Dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

låt komma, Gud, till oss Ditt Ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara. Amen.

Jesu tjänare Jakob, författaren till Jakobsbrevet och troligen ocksÃ¥ den Jakob som var Hans halvbror (Gal. 1:19), skriver i vÃ¥r epistel: “Ingen som frestas skall säga: ‘Det är Gud som frestar mig’. Ty Gud frestas inte av det onda och frestar inte heller nÃ¥gon”. Ingenting ont kommer frÃ¥n Gud som är godhetens Fader. Lockelserna in pÃ¥ syndens väg som leder till fördärvet kommer frÃ¥n Guds motstÃ¥ndare.

Frestelserna kommer från djävulen

Det är nödvändigt att man har detta klart för sig. Det finns en ond ande som ingenting annat vill än leda oss bort frÃ¥n Gud och Hans goda vilja, och pÃ¥ det sättet fördärva vÃ¥ra själar. Denne onde ande djävulen är “avgrundens ängel, som pÃ¥ hebreiska kallas Abaddon och pÃ¥ grekiska Apollyon” (Upp. 9:11). PÃ¥ svenska betyder dessa namn “fördärvaren”. Anledningen till att det frÃ¥n vÃ¥r sida sÃ¥ sällan blir nÃ¥gon verklig kamp mot frestelserna är att vi vanligtvis inte förstÃ¥r eller tänker pÃ¥ att vi har en mäktig fiende som sätter in alla sina krafter pÃ¥ att störta oss ned i avgrunden. Vi inser varken syndens farlighet eller djävulens grymhet och list.

När vi ändå vill ta upp kampen mot frestelserna märker vi hur svårt det är att värja sig och vinna seger. Det beror på att frestelserna, som kommer mot oss såsom framryckande fiendetrupper och försöker inta våra hjärtan, har en bundsförvant inom oss. Ja, i själva vår natur finns en femtekolonnare som samarbetar med frestaren i dennes ansträngningar att bringa oss på fall. Denna femtekolonnare är vårt eget kött, vårt fördärvade hjärta.

MÃ¥nga försöker intala oss att människan av naturen är god, att vi är goda och att vÃ¥ra hjärtan är goda. Men dÃ¥ har man kommit i konflikt med Guds ord. Jesus säger att det som “kommer frÃ¥n hjärtat, gör människan oren. Ty frÃ¥n hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser” (Matt. 15:19). Aposteln Paulus, som upptäckt detta, skriver: “Jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte nÃ¥got gott” (Rom. 7:18). Herren säger genom sin profet Jeremia: “Bedrägligare än allt annat är hjärtat, det är obotligt sjukt. Vem kan förstÃ¥ det?” (Jer. 17:9).

Frestaren vet hur han skall angripa oss. Han siktar in sig pÃ¥ vÃ¥ra svagheter och vill fÃ¥ oss att leva ut vÃ¥ra inneboende laster och onda drifter. Därför kan Jakob skriva i vÃ¥r episteltext: “Var och en som frestas, dras och lockas av sitt eget begär”.

Första gången frestaren uppträdde som människans förförare var i Edens lustgård då han fick Adam och Eva, våra stamföräldrar på fall. Herren Gud hade varnat Adam att inte äta av trädet med kunskap om gott och ont. Då skulle han döden dö (1 Mos. 2:17). Syndens lön är nämligen döden (Rom. 6:23).

Vi måste här stanna upp och fråga vad Guds ord menar med död. Död innebär skilsmässa. Den kroppliga döden är skilsmässan mellan kropp och själ. Kroppen läggs i jorden och själen lever vidare. På den yttersta dagen återförenas själen med kroppen då Jesus väcker upp alla döda till liv igen, de trogna till evig salighet och de andra till evigt straff. Den andliga döden är människans skilsmässa från Gud, som är hennes Skapare och upphov. När människan syndar skiljer hon sig från Gud, som står i evig fiendskap till all ondska. Synd är nämligen allt det som skiljer människan från Gud och Hans kärleksfulla vilja. Ett liv i synd innebär därför andlig död. Den eviga döden, det hemskaste av allt, är människans eviga skilsmässa från Gud. Om inte människan återförenats med Gud genom tron på Frälsaren Jesus Kristus innan den kroppsliga döden inträder, övergår den andliga döden i den eviga döden.

Djävulen har fördärvat mÃ¥nga människor genom att locka dem in pÃ¥ syndens väg som till sist leder till den eviga döden. Därför säger Jesus, att djävulen har varit en mördare ända frÃ¥n början (Joh. 8:44). När han fick vÃ¥ra första föräldrar pÃ¥ fall gjorde han sig till herre över denna värld. Synden och döden gjorde dÃ¥ sitt inträde i den frÃ¥n början goda skapelsen. Paulus skriver: “Genom en enda människa (Adam) kom synden in i världen och genom synden döden, och sÃ¥ kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat” (Rom. 5:12).

Vi har alla syndat och gått miste om härligheten från Gud (Rom. 3:23) Är då allt förlorat? Är vi alldeles maktlösa mot den mäktige djävulen? Måste vi bli fördömda av den helige och rättfärdige Guden som inte tål någon synd, inte den minsta oförätt? Ja, vore vi hänvisade till oss själva skulle vi vara alldeles förlorade. Om Gud skulle döma oss såsom Hans rättvisa kräver och våra synder har förtjänat, skulle bara dom och straff återstå. Då skulle djävulen ha lyckats i sitt uppsåt. Men räddning finns. Vi har nämligen en Frälsare. Det vi inte klarade av, det lyckades Han med.

Jesus övervann alla djävulens frestelser

Redan pÃ¥ syndafallets dag utlovades att en Frälsare skulle komma och sönderkrossa ormens, förförarens huvud (1 Mos. 3:15). VÃ¥rt hjälplösa människosläkte skulle frälsas av kvinnans avkomma, d.v.s. av en ättling till Eva, en Människoson. Senare fÃ¥r Abraham löftet att i hans “avkomma skall alla jordens folk bli välsignade” (1 Mos. 22:18). Frälsaren skulle alltsÃ¥ komma genom det judiska folk som Abraham blev stamfar Ã¥t. Detta visste djävulen och försökte därför utplÃ¥na Guds folk Israel. Han försökte förgöra Abrahams släktlinje sÃ¥ att inte Frälsaren skulle kunna komma i världen. Han försökte genom fientliga folkslag förinta Israel. Bl.a. upptände han hat i Faraos hjärta mot judarna och fick denne egyptiske regent att beordra om ett allmänt avrättande av alla nyfödda söner av Israels folk (2 Mos. 1:16).

När tiden sedan efter mÃ¥nga Ã¥rhundraden var inne och Frälsaren, Människosonen, Guds Son Jesus Kristus föddes till jorden, försökte djävulen pÃ¥ nytt att utsläcka mänsklighetens enda hopp om frälsning. Han intog kung Herodes hjärta och fick denne att befalla om ett allmänt barnamord i Betlehem med hela dess omgivning pÃ¥ alla pojkar under tvÃ¥ Ã¥rs Ã¥lder (Matt. 2:16). Men Herrens ängel hade redan uppenbarat sig för Jesu styvfar Josef och varnat honom för Herodes ondska. Den heliga familjen flydde därför till Egypten och stannade där till dess ängeln pÃ¥ nytt uppenbarade sig och talade om att “de som ville ta barnets liv var döda” (Matt. 2:20).

När Jesus sedan i trettioÃ¥rsÃ¥ldern trädde fram i offentlighetens ljus kom djävulen genast med nya attacker. Omedelbart efter det att Jesus döpts av Johannes döparen frestade han vÃ¥r Frälsare i öknen under fyrtio dagar (Luk. 4:2). Han försökte bl.a. fÃ¥ Jesus att fresta Gud genom att kasta sig ned frÃ¥n tempelmuren och räddas av änglar: “Är du Guds Son, sÃ¥ kasta dig ned” (Luk. 4:9) sade han. Djävulen försökte fÃ¥ Honom pÃ¥ fall, men misslyckades.

Men djävulen hade ännu inte gett upp. Han visste att hans makt över människosläktet skulle brytas om Jesus kunde fullborda sitt frälsningsverk. Nu använde han sig av den mest utstuderade list. Tidigare hade han använt Guds fiender som sina redskap, men nu använde han sig av en vän till Jesus: Petrus, lärjungarnas ledare.

Petrus hade just avgett den goda bekännelsen till Jesus: “Du är Messias, den levande Gudens Son” (Matt. 16:16). Jesus hade prisat sin lärjunge salig för dessa ord, “ty kött och blod hade inte uppenbarat detta för honom, utan Fadern som är i himlen” (Matt. 16:17). Sedan läser vi i vÃ¥r evangelietext följande ord: “FrÃ¥n den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att Han mÃ¥ste lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och att Han mÃ¥ste dödas och pÃ¥ tredje dagen uppväckas. DÃ¥ tog Petrus honom Ã¥t sidan och började motsäga Honom: ´Gud är nÃ¥dig mot dig, Herre. Detta skall aldrig hända dig´. Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: ´GÃ¥ bort ifrÃ¥n mig, Satan! Du vill fÃ¥ mig pÃ¥ fall. Vad du tänker är inte Guds tankar utan människotankar” (Matt. 16:21-23).

DÃ¥ Petrus motsäger Frälsaren tillbakavisar han därmed allt tal om korset. Djävulen lägger försÃ¥tligt ut sin snara för Jesus genom att tala vänskapligt genom en vän. Han fÃ¥r Petrus att visa omsorg och kärlek till sin Mästare: “Gud är nÃ¥dig mot dig, Herre. Detta skall aldrig hända dig”. Ja, djävulen kan komma i den finaste och vackraste förklädnad. Han kan ju t.o.m. “göra sig lik en ljusets ängel” (2 Kor. 11:14). Men Jesus hÃ¥ller ännu en gÃ¥ng stÃ¥nd mot djävulens frestelse. Han svarar Petrus: “GÃ¥ bort ifrÃ¥n mig, Satan! Du vill fÃ¥ mig pÃ¥ fall. Vad du tänker är inte Guds tankar utan människotankar” (Matt. 16:23).

Jesus visste att Han var tvungen att vandra den smala, plÃ¥gsamma vägen upp mot Jerusalem och Golgata. Endast genom att dö pÃ¥ korset skulle Han kunna frälsa oss. Han sade: “Människosonen har kommit [—] för att tjäna och ge sitt liv till lösen för mÃ¥nga” (Matt. 20:28). Detta visste inte bara Jesus utan ocksÃ¥ djävulen. En sista gÃ¥ng frestar därför denne onde ande Jesus dÃ¥ frälsningsverket precis är pÃ¥ väg att fullbordas. Mitt under Jesu fruktansvärda pinor pÃ¥ korset sänder han hädare och Gudsbelackare och genom dem försöker han provocera Jesus att rädda sig själv frÃ¥n det bittra, omätbara lidandet. Smädarna sade: “Hjälp dig själv, om du är Guds Son, och stig ned frÃ¥n korset!” (Matt. 27:40). Även översteprästerna och de skriftlärda gjorde narr av Honom och sade: “Andra har Han hjälpt. Sig själv kan Han inte hjälpa. Han är Israels konung. Han mÃ¥ nu stiga ner frÃ¥n korset, sÃ¥ skall vi tro pÃ¥ Honom. Han litar pÃ¥ Gud. Nu fÃ¥r Gud rädda Honom, om Han har Honom kär. Han har ju sagt: Jag är Guds Son.” (Matt. 27:42-43). OcksÃ¥ en av de upphängda brottslingarna vid Hans sida skymfade Honom och sade: “Är du inte Messias? Hjälp dÃ¥ dig själv och oss!” (Luk. 23:39). Detta hade Jesus naturligtvis kunnat göra. Han kunde när som helst sända efter tolv legioner, 72 000 änglar, frÃ¥n Fadern i Himmelen, till sin hjälp (Matt. 26:53). Men hade han gjort det, dÃ¥ hade ingen människa kunnat fÃ¥ sina synder förlÃ¥tna och bli frälst. Det var inte spikarna som höll Guds Son fastnaglad kvar pÃ¥ korset, utan Hans kärlek till oss. Han motstod även den allra sista frestelsen. Och

Jesu seger är vår seger

Jesus tog ställföreträdande vårt straff, då Han i vårt ställe pinades och dog på korset. Istället ger Han oss sin egen rättfärdighet, den fullkomliga renhet och helighet som krävs inför Gud. Den får vi för intet, gratis, oss tillräknad genom tron som vore den vår egen. Detta, rättfärdigheten från Gud som uppenbaras i Jesus (Rom. 3:21-22), är Guds gåva till hela mänskligheten. Den är dold för allt vad mänsklig vishet heter och finns bara hos Jesus och i evangeliet, det glada budskapet, om Honom.

Försoningen pÃ¥ korset är Guds tankar och plan för hela människosläktets frälsning. När Petrus försökte hindra Jesus frÃ¥n att lida och dö tillrättavisades han av Mästaren med orden: “Vad du tänker är inte Guds tankar utan människotankar” (Matt. 16:23). Människor har i alla tider precis som Petrus den gÃ¥ngen opponerat sig mot Jesu ställföreträdande strafflidande pÃ¥ korset. Inte minst idag sker stormangrepp mot evangeliet om syndernas förlÃ¥telse genom Jesu försoningsverk. “Gud behöver inget offer för att blidkas” säger man. “Det är ovärdigt att Gud skulle offra sin egen Son” menar man vidare. SÃ¥ förnekar man i sin otro den mest centrala av den kristna trons alla sanningar, nämligen att “Gud sÃ¥ älskade världen att Han utgav sin enfödde Son, för att den som tror pÃ¥ Honom inte skall gÃ¥ förlorad utan ha evigt liv” (Joh. 3:16).

Men saliga är de som lÃ¥ter evangeliet om Jesus, korset och försoningen, vara sant. De kan jublande sjunga: “Upp, min tunga, att lovsjunga hjälten som pÃ¥ korsets stam för oss blödde, led och dödde som ett skuldlöst offerlamm. Han ur griften, efter Skriften, nu i ära träder fram. / Han fullgjorde vad vi borde och blev vÃ¥r rättfärdighet. Han avvände vÃ¥rt elände för bÃ¥d tid och evighet. Han förvärvde att vi ärvde ljus och frid och salighet. / Vi förlossas; ormen krossas, avgrundens och dödens makt nu är bunden. FrÃ¥n den stunden allt är Sonen underlagt. Nu är helat vad vi felat och Guds nÃ¥d i ljuset bragt” (Sv. ps. 147:1-3).

Evangeliet innebär, att det som vi inte klarade av, det gjorde Jesus, vÃ¥r Frälsare för oss. Detta förstod ocksÃ¥ Petrus sÃ¥ smÃ¥ningom, han som genom satans pÃ¥verkan försökt avstyra Jesu väg mot korset. I sitt första brev, sedan han blivit urkyrkans självklare ledare, skriver Petrus: “Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta frÃ¥n det meningslösa liv ni ärvt frÃ¥n era fäder, utan med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte. ” (1 Petr. 1:18-19).

Allt är alltså väl ställt p.g.a. vad Jesus har gjort. Gud har försonat sig med alla människor genom sin Sons död. Allt är fullbordat! (Joh. 19:30). Kan då djävulen tåla detta? Nej, han är visserligen besegrad en gång för alla, men nu vill han dra så många med sig som möjligt i sitt fall. Han är och förblir vår edsvurne själafiende som på alla sätt försöker få oss att lämna trons väg som leder till Gud och Himmelen. Han vet att hans tid är kort (Upp. 12:12) och han är därför i full verksamhet med att locka bort oss till otrons och syndens främmande land, liksom han fick den yngste sonen att lämna Fadershuset i Jesu liknelse om den förlorade sonen (Luk. 15:11-32).

Käre vän, stÃ¥ fast i tron och hÃ¥ll dig till evangeliet om syndernas förlÃ¥telse genom Jesu blod. I dig själv är du alldeles maktlös mot “motstÃ¥ndaren djävulen som gÃ¥r omkring som ett rytande lejon och söker vem han skall sluka” (1 Petr. 5:8). “Gör motstÃ¥nd mot honom”, uppmanar Petrus. Hur dÃ¥? Jo, genom att “stÃ¥ orubblig i tron” (1 Petr. 5:9). Sätt pÃ¥ dig hela Guds vapenrustning, som du kan läsa om i Ef. 6. Tiden tillÃ¥ter nu inte att vi gÃ¥r in pÃ¥ alla persedlarna i vapenrustningen. Jag vill här endast nämna trons sköld. Med den kan du “släcka den ondes alla brinnande pilar” (Ef. 6:16). De brinnande pilar som han skjuter pÃ¥ dig är alla anklagelser mot dig för de synder du begÃ¥tt. Först frestar han dig och fÃ¥r dig att synda, sedan kommer han som anklagaren – vilket hans namn satan betyder – och fördömer dig. Han vill rycka dig bort frÃ¥n Gud och in i förtvivlans mörker. Men med trons sköld utsläcks alla anklagelsernas brinnande pilar. Tron vänder sig ju mot Jesus Kristus, Han som försonat alla vÃ¥ra synder, ja, inte bara vÃ¥ra, utan ocksÃ¥ hela världens (1 Joh. 2:2). Om du tillhör världen, vilket ju ingen kan förneka att du gör, sÃ¥ är ocksÃ¥ alla dina synder en gÃ¥ng för alla försonade i Jesu blod.

Det är därför det heter om den frälsta skaran i Himmelen att de hade “tvättat sina kläder och gjort dem rena i Lammets blod” (Upp. 7:14). De hade övervunnit den store draken, den gamle ormen, som kallas djävul och satan, “genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord” (Upp. 12:11). LÃ¥t det vara sÃ¥ ocksÃ¥ med dig. MÃ¥ du hÃ¥lla evangeliets ord för sant och i evigheten Ã¥terfinnas bland den frälsta skaran framför Guds tron och lammet i Himmelen (Upp. 7:9) och lovsjungande ropa: “Frälsningen tillhör vÃ¥r Gud, Honom som sitter pÃ¥ tronen, och Lammet” (Upp. 7:10).

Amen.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga.

Amen.