av Lars Borgström Predikoutkast 5:e i påsktiden Joh. 15:10-17

Evangelietexten utgör fortsättningen på den viktiga liknelsen, där Jesus framställer sig själv som den sanna vinstocken och lärjungarna som grenarna.

Ett förhÃ¥llande, som bör beaktas vid utläggningen av Joh. 15, är att Israel i Jes. 5:1-6 liknas vid en vingÃ¥rd. Herren hade pÃ¥ allt sätt skött om sin vingÃ¥rd och gett sin plantering den bästa tänkbara skötsel och kärlek. Hans omvÃ¥rdnad skildras i vackra, poetiska ord: “Min älskade hade en vingÃ¥rd pÃ¥ en bördig bergskulle. Han grävde upp den och rensade den frÃ¥n stenar och planterade där ädla vinstockar. Han byggde ett vakttorn mitt i den och högg ut ett presskar. Sedan väntade Han att den skulle bära äkta druvor, men den bar vilddruvor” (Jes. 5:1-2).

Israel bar inte de druvor Herren förväntade sig, därför att de inte ville omvända sig. Den onda, av synden fördärvade människonaturen kan inte bära annat än vilddruvor. Det är inte sÃ¥ att vissa människor bär god frukt och andra dÃ¥lig frukt. Alla människor bär dÃ¥lig frukt eftersom hela människosläktet är fördärvat (Rom. 3:9-18, 23). Ett dÃ¥ligt träd kan inte bära annat än dÃ¥lig frukt (Matt. 7:17-18). Det finns bara en enda som bär god frukt och det är Han om vilken det heter: “Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning frÃ¥n hans rötter skall bära frukt” (Jes. 11:1).

Denne telning, Jesus Kristus, är alltså den ende som bär god frukt, äkta druvor. Men genom att vara i Honom genom trons förening, bär också lärjungen god frukt. Då kan Jesus utföra sitt goda verk genom lärjungen, liksom trädet bär frukt genom sina grenar.

Människan är död i sig själv

Människan är av naturen andligt död och står under Guds vrede (Ef. 2:3, Kol. 2:13). Men Gud vill att alla människor skall bli frälsta (1 Tim. 2:4) och har därför sänt sin Son som gett sitt liv för mänskligheten. Detta är den största kärleken (jfr v 13). För att denna kärleksgärning skulle bära frukt, till Guds rike inbärgade människor, utvalde Jesus sina första lärjungar till det heliga apostlaämbetet, vilket är en av utväljandets innebörder i v 16 (jfr. Luk. 6:13, 1 Kor. 12:28, Ef. 4:11). Jesus hade renat sina första lärjungar genom sitt Ord (v 3) och nu skulle dessa snart, efter Jesu fullbordade verk och utsändande av dem (Matt. 28:18-20), genom samma Ords predikan bära frukt (v 16).

Människan kan dock säga “nej” till Guds erbjudna nÃ¥d. Det var detta Israel hade gjort. Gud är lÃ¥ngmodig och väntar länge efter vÃ¥r omvändelse, men det finns till sist en gräns ocksÃ¥ för Guds tÃ¥lamod. Till slut säger Han i sÃ¥ngen om sin vingÃ¥rd: “Jag skall ta bort stängslet, och den skall bli ödelagd. [—] Men tistel och törne skall komma upp, och jag skall befalla molnen att inte lÃ¥ta det regna pÃ¥ den.” (Jes. 5:5-6). SÃ¥ fruktansvärt tragiskt! Men sÃ¥ gÃ¥r det när man trotsar Herrens bud och är ohörsam gentemot Hans Ord.

SÃ¥ gÃ¥r det ocksÃ¥ för dem som till en tid varit lärjungar, men sedan avfallit – inte förblivit i vinstocken Jesus. De kastas ut och “torkar bort, och man samlar ihop sÃ¥dana grenar och kastar dem i elden, och de bränns upp” (v 6), d.v.s. de kastas i helvetet.

Jesus ger oss livet

Hur skall då en människa, som antingen aldrig varit inympad eller inte är det längre, förenas med den sanna vinstocken? När en gren skall inympas tar trädgårdsmästaren (jfr Gud Fadern i v 1) och snittar både stammen och den gren som skall inympas. Den livgivande saven måste rinna ut från stammen in i grenen. Två snittytor behövs.

Fadern slog sin Son på korset (Matt. 26:31) och snittade därmed upp dennes sida, varur blodet rann (jfr. Joh. 19:34). Frälsningen står i och med detta öppen för varje människa (1 Joh. 2:2). Det tragiska är dock att ingen människa vill komma, ingen finns som söker Gud (Rom. 3:11). Människan är av naturen högmodig och självbelåten och tror sig inte behöva någon förlåtelse eller frälsning. Men får Guds Ande komma till tals med henne, skall Han överbevisa henne om hennes synd (Joh. 16:8-9). Genom lagens dom till helvetet snittar Gud henne och hon är då beredd att låta sig inympas i stammen och få del av dess sav som är Guds Sons blod, vilket renar oss från all synd (1 Joh. 1:7).

Den som livnär sig, dricker, av Jesu på korset utrunna blod äger livet, den som inte gör det saknar livet (Joh. 6:53-54) och Guds vrede blir kvar över honom (Joh. 3:36). Att förbli i Jesus (v 4) är alltså att genom tron sätta hela sitt hopp till den blodiga försoning Han åstadkommit.

I Jesus förblir vi levande och fruktbärande

Att förbli i Jesus och Hans kärlek innebär också att hålla Hans bud (v 10). Så bevisar sig nämligen den levande tron (Joh. 13:35, 1 Joh. 2:3). Liksom Jesus har hållit sin Faders bud, vilket var att utföra frälsningsverket (Joh. 17:3-4), skall vi hålla Jesu bud. Hans bud är att vi skall älska varandra såsom Han älskat oss (v 12). Gör vi detta skall vår glädje bli fullkomlig (v 11), d.v.s. här i livet successivt förökas för att i det tillkommande fullbordas. Även lärjungarna behöver dock ständigt ny förlåtelse för sina synder (Matt. 5:12, Rom. 7:18-19, 1 Joh. 1:8-10).

Jesu kärleksbud (v 12) sägs vara ett “nytt” bud (Joh. 13:34), men verkade endast sÃ¥ p.g.a. fariséernas förvanskning av lagen (Matt. 15:6). Kärleksbudet var redan givet och känt (3 Mos. 19:18). Jesus är inte nÃ¥gon ny lagstiftare, nÃ¥gon ny Mose (Joh. 1:17), även om sÃ¥ pÃ¥stÃ¥tts. Han gjorde istället en riktig utläggning av lagen och förklarade kärleken vara dess kärna (jfr Rom. 13:10). Jesu bud kan vidare kallas â€nytt†eftersom Han befriade sitt folk frÃ¥n lagens ceremoniella stadgar (Kol. 2:16-17) och gav de sina ett föredömligt exempel att följa (1 Joh. 3:16), vilket de inte haft förut. Till saken hör ocksÃ¥ att nu, genom Jesus, var uppenbarelsens fulla ljus givet (1 Joh. 2:8).

De som genom tron och kärleken (jfr 1 Joh. 3:23) förblir i Jesus kallas Hans vänner (v 14). Så kallas även trons fader Abraham för Guds vän (Jak. 2:23), liksom hans ättlingar gör det (Jes. 41:8). Lärjungarna är alltså inte tjänare eller slavar (gr. doulos), som följer Jesus av trälaktig fruktan. De gör det p.g.a. den hemliga förening och innerliga kärlek som råder mellan dem och Honom.

Jesus hemlighÃ¥ller inte sanningen för sina vänner. Allt vad Han hört av sin Fader (v 15), d.v.s. hela frälsningsrÃ¥dslutet (jfr Apg. 20:27) – Guds nÃ¥d och människosläktets salighet genom Sonen – har Jesus meddelat sina lärjungar. De har blivit utvalda (och kan därmed inte förhäva sig med att ha utvalt Jesus) till frälsning av nÃ¥d allena (1 Kor. 4:7) före världens grundläggning (Ef. 1:4-5) och till att sÃ¥som Hans utsända gÃ¥ ut och bära frukt (v 16), d.v.s. genom vittnesbördet omvända människor. Detta uppdrag gäller var och en kristen (1 Petr. 2:9).