av Lars Borgström Predikan 3 e trettondedagen

Rom. 1: 16-17

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Fader vår, barmhärtig, god, som oss till Dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

låt komma, Gud, till oss Ditt Ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara. Amen.

Jesus säger: “Den som skäms för mig och mina ord, honom skall Människosonen skämmas för, när Han kommer i sin och sin Faders och de heliga änglarnas härlighet” (Luk. 9: 26). Av dessa ord frÃ¥n Jesus förstÃ¥r vi att pÃ¥ den yttersta dagen kommer det finnas människor som Jesus skäms för. Dessa människor kommer att bli visade bort frÃ¥n Honom. Jesus kommer aldrig mer att kalla pÃ¥ dem. Aldrig mer skall de fÃ¥ fler nÃ¥deserbjudanden. Det är nu för sent att omvända sig, för evigt för sent. Allt som Ã¥terstÃ¥r för dem är eviga pinor och Ã¥ngestkval. De hade under sin levnadstid skämts för Jesus och Hans evangelium. Nu skäms Jesus över dem och visar bort dem. De har inte nÃ¥gon del i de heligas arv i Himmelen.

Men Paulus, Jesu Kristi apostel, säger: “Jag skäms inte för evangelium” (Rom. 1: 16). Därför kommer inte den yttersta dagen att bli en obehaglig upplevelse för honom. Han skriver till sin vän Timoteus full av tillförsikt: “Nu ligger rättfärdighetens segerkrans i förvar Ã¥t mig. Den skall Herren, den rättfärdige domaren, ge Ã¥t mig pÃ¥ den dagen, och inte bara Ã¥t mig utan Ã¥t alla som älskar Hans Ã¥terkomst” (2 Tim. 4: 8).

Men varför betonar Paulus att han inte skäms för evangeliet? Varför skulle någon människa skämmas för evangelium? Varför skulle man skämmas för Jesus? Låt oss i predikans första del se på

Anledningen till skammen över Jesus och evangeliet

De flesta människor skäms för evangeliet. Det skall mycket till innan en människa bekänner sig som kristen. Det är ett svÃ¥rt steg att ta, och ändÃ¥ är det sÃ¥ oerhört viktigt med bekännelsen. Det är nämligen sÃ¥, att om du med “din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt Honom frÃ¥n de döda, skall du bli frälst. Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst” (Rom. 10: 9-10).

Jag minns vilken vånda detta med bekännelsen var för mig själv när jag blev kristen, eller snarare var på väg att bli kristen. Jag var religiöst intresserad och gick i kyrkan, men jag ville hålla det hemligt. Vilken skam det skulle vara att berätta något för de gamla vännerna! Det är märkligt att inte andra religionsutövare tycks ha några problem att tala om vad de tror på. De skäms inte för sin tro på astrologi, på reinkarnation, på kristaller eller på Mohammeds Allah, Buddhas läror, Krisna eller de gamla asarna. Dessa avgudar är ofarliga. Det kan t.o.m. väcka intresse och inge respekt att vara religiöst involverad. Folk kan tycka att det vittnar om medvetenhet och personligt engagemang, bara det inte går till överdrift. Men med Jesus är det annorlunda. Kristendomen är den enda religion vars anhängare frestas att skämmas över att öppet bekänna sin tro. Till och med en som vandrat med Jesus flera år eller ett helt långt liv kan bli förlägen och få märkligt svårt att avlägga den goda bekännelsen. Också detta vet jag av personlig erfarenhet.

Detta beror pÃ¥ att Jesus är farlig för vÃ¥r gamla människa, vÃ¥r köttsliga natur. Köttet är ont och gudsfientligt. Vi föds sÃ¥dana. Jesus säger att “det som är fött av köttet är kött” (Joh. 3: 6). I Augsburgska bekännelsens andra artikel, den om arvsynden, heter det att alla människor “födas med synd, det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan pÃ¥ Gud samt med ond begärelse”. Och detta onda kött finns kvar hela livet, även hos kristna människor. Vi vill av naturen vara oss själva nog, duga till, vara goda och vi anser oss vara allt detta.

Men förkunnelsen om korset talar ett helt annat sprÃ¥k. Ordet om korset säger att alla människor är förtappade syndare. Korset innebär en dom över allt vad människa heter. VÃ¥rt syndfulla kött, allt vad vi är och gör, duger inte till annat än att spikas fast pÃ¥ ett kors och drabbas av Guds vredesdom. Det var ju vÃ¥ra synder Jesus bar (Jes. 53: 5), det var vÃ¥ra synder som gjorde Honom till förbannelsens man (Gal. 3: 13), det var i vÃ¥rt ställe Han blev gjord till synd (2 Kor. 5: 21). Jesus var sÃ¥ övertäckt av dina och andra människors synder att Han helt och hÃ¥llet kunde kallas synd. Biskop Hersleb säger, citerad av Rosenius i 15:e januaris dagbetraktelse: “Han blev gjord till själva synden, sÃ¥ att Gud ansÃ¥g Honom för inget annat än synd. Gud gjorde Honom sÃ¥ att säga till en syndakloss, en syndaklump – pÃ¥ det att allt Guds straff, all Hans vrede, all helvetets grymhet, all satans rättighet till oss skulle för syndens skull strÃ¥la samman i Honom som i en brännpunkt. Ty alla synder var samlade pÃ¥ Honom och hade där sin plats”.

När du ser Jesus lida helveteskvalen och pinas på korset ser du alltså vad du själv förtjänar. När ditt liv summeras och läggs fram inför den Helige Herren och Hans allseende ögon, som är som eldslågor, blir inte resultatet det att du gjort dig förtjänt av någon ärekrans eller beröm. Du förtjänar att spikas fast på ett kors och för evigt överges av Gud. Detta är den stora stötestenen. Människan vill inte tro detta om sig själv. Hon vill inte heller tro på ett helvete. Hon vill ännu mindre tro på en Gud som straffar synd med helvetet.

Människor emellan spelar det stor roll hur man lever. Det är en väsentlig skillnad mellan Hitlers, Stalins och Maos gärningar och de modiga motstÃ¥ndsmäns som riskerade sina liv i kampen mot dessa antikristliga diktatorer. Det är stor skillnad mellan att vara sniken, ovänlig, ohederlig i affärer och deklarationer och att vara generös, vänlig, ärlig mot människor omkring sig och en hederlig samhällsmedborgare. PÃ¥ det mellanmänskliga planet är det oerhört viktigt med vad vi säger och gör. Men inför Gud är det helt annorlunda. Här är “alla vÃ¥ra rättfärdiga gärningar som en smutsig klädsel” (Jes. 64: 6). “Här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten frÃ¥n Gud” (Rom. 3: 22-23). VÃ¥r bästa fromhet är inget annat än en törnetagg i Jesu krona.

Det är inte bara denna gudomliga dom över allt mänskligt som innebär en anstöt för köttet. Vi skall nu i predikans andra del se på

Ytterligare en anledning till skammen över Jesus och evangeliet

Det är inte nog med att vi av naturen förnekar eller förtränger ondskan som genomsyrar oss ända in i hjärtat. Vi vill inte heller ta emot något av Gud. Gud som ser hur odugliga och eländiga vi är, vill ändå ge oss allt. Detta ger Han av nåd, gratis. Det kan inte vara på annat sätt. Av oss själva kan vi inte leva i gemenskap med Gud, den helige, syndare som vi är. Vi kan inte förtjäna det. Himmelen är stängd för oss sådana vi är. Men Gud kan ge oss hela saligheten av nåd, för Jesus Kristi skull. Vi har en Frälsare som öppnat Himmelens portar på vid gavel för oss. Han har gjort allt för att frälsa oss; svettats blod i Getsemane och lidit Gudsövergivelsens hemska straff på Golgata. Hans verk är fullbordat. Nu är allt redo. En ny och levande väg är banad in i själva Himmelen (Hebr. 10: 20). Syndare får fri entré.

Hur reagerar då den naturliga människan inför allt detta? Det ohyggliga är att hon säger nej! Hon vill inte komma under sådana förnedrande villkor. Hon vill själv vara något, inte komma som ett fattigt nådehjon och tiggande ta emot med tom hand. Hon vill inte bli som ett litet hjälplöst barn, utan vara stor och stark och klara sig själv. Hon vill duga någonting till, hon vill ha förtjänat det hon får. Och detta till och med inför Gud! Hon skall komma till Himmelen därför att hon varit god, from och strävsam.

O tänk, vilket kompakt avgrundsmörker! SÃ¥ förvänt människans sinne blivit i syndafallet! När den gode Guden erbjuder hela Himmelens oändliga rikedomar, när Han erbjuder evig gemenskap med sig själv, när Han ställt i ordning allt detta genom att utge sin egen, enfödde, älskade, gudomlige Son, som fÃ¥tt utgjuta sitt dyrbara blod för att kunna frälsa människan, dÃ¥ svarar hon “nej”! Det är knappt man tror att det är sant! Den högste i Himmelen, Herren Gud själv som tronar pÃ¥ keruber, Han vars majestät t.o.m. heliga serafer blygs och ödmjukas inför, har förnedrat sig till det yttersta och offentligt, helt utblottad, lidit smälek inför hela världen för att kunna frälsa människan och hon har mage att i sitt gränslösa högmod och sin häpnadsväckande egenrättfärdighet säga “nej”!

Vi förstÃ¥r av detta nÃ¥got av vidden och djupet av den skada själafienden djävulen Ã¥samkade oss i syndafallet. Detta mörker i människosjälen är övernaturligt, det är sataniskt. Den gamle ormen frÃ¥n urtiden lyckades i syndafallet, dÃ¥ han förförde vÃ¥ra första föräldrar Adam och Eva, spruta in sitt ormgift i dem sÃ¥ genomgripande att hela vÃ¥rt släkte i grunden genomsyras av fientlighet och misstro mot Gud. “Denna tidsÃ¥lders gud har förblindat de otroendes sinnen” (2 Kor. 4: 4) skriver Paulus. Han är “verksam i olydnadens söner” (Ef. 2: 2). Den naturliga, egenrättfärdiga människan tror därför inte pÃ¥ den ende sanne Guden. Hon tror inte, som vi sade förut, pÃ¥ en helig och rättfärdig Gud som straffar synd med helvetet och hon tror inte heller pÃ¥ en nÃ¥dig och barmhärtig Gud som frälser syndare av bara nÃ¥d för Jesu Kristi skull. Hon tror istället pÃ¥ en egen uttänkt gud, en avgud som bara är en tankekonstruktion, som godkänner och tar emot tillräckligt goda människor, som hon själv tror att hon är, i Himmelen.

Att som kristen avlägga den goda bekännelsen om den ende sanne Guden väcker motstånd. Djävulen rasar när evangeliet predikas eftersom hans rike vacklar, den otroende världen protesterar eftersom den vill förbli rättfärdig i sig själv och vårt eget kött vill inte utstå obehag av reaktioner från dessa fientliga läger. Men korsets budskap väcker också glädje och gensvar. Det är nämligen så, att

Ordet om korset är en “Guds kraft som frälser” (Rom. 1: 16).

De människor som kommit till korta inför Guds lag, de som fÃ¥tt sin fariseiska egenrättfärdighet nedbruten, de gläder sig över evangeliet. De skäms inte för evangelium, utan de lever av det. Evangeliet är deras enda räddning. De tror pÃ¥ Ordet om korset, att Jesus genom sitt lidande och sin död vunnit evigt liv Ã¥t dem. Det är som Paulus citerar frÃ¥n Hab. 2: 4: “Den rättfärdige skall leva av tro” (Rom. 1: 17).

Paulus själv är ett slÃ¥ende exempel pÃ¥ en människa som fÃ¥tt sin fariseiska egenrättfärdighet nedbruten och istället tagit emot liv, evigt liv, genom den rättfärdighet “som kommer genom tro pÃ¥ Kristus, rättfärdigheten frÃ¥n Gud genom tron” (Fil. 3: 9).

Han skriver till församlingen i Filippi att han själv om nÃ¥gon hade kunnat berömma sig av yttre, mänskliga ting. Han pÃ¥pekar: “jag blev omskuren pÃ¥ Ã¥ttonde dagen och är av Israels folk och Benjamins stam, en hebré född av hebréer, jag var i frÃ¥ga om lagen en farisé, ifrÃ¥ga om iver en förföljare av församlingen, i frÃ¥ga om rättfärdighet, den som vinns genom lagen, en oklanderlig man” (Fil. 3: 5-6).

Han var alltså av bästa börd, tillhörande den aktade Benjamins stam. Han var dessutom hebré och hade därför till skillnad från de enbart grekisk- och arameisktalande diasporajudarna, de i hednavärlden kringspridda, vuxit upp med hebreiskan och kunde läsa de heliga texterna på grundspråket och var inte beroende av den grekiska översättningen. Han tillhörde vidare det aktade fariseiska partiet, de som tog religionen på verkligt allvar. Den allmänna meningen bland folket var att om några var rättfärdiga och himmelriket värdiga, så var det fariséerna. Han var även ivrig i sin religiösa nit, så ivrig att han förföljde den oliktänkande, som han trodde kätterska, församlingen av kristna. Han var slutligen så noga med buduppfyllelsen att han enligt fariséernas ytliga sätt att se på lagen, Guds krav på rättfärdighet, var en oklanderlig man.

Allt detta som med mänskligt mÃ¥tt mätt var oöverträffade meriter, det som Paulus själv som oomvänd farisé räknat som en vinst, det betraktade han som omvänd kristen som en förlust. Han hade nämligen funnit det som var lÃ¥ngt mera värt, det enda nödvändiga: Kunskapen om vÃ¥r Herre Jesus Kristus. För Jesu skull hade han avsagt sig alla mänskliga hedersbemärkelser och meriter och räknade det nu som avskräde (Fil. 3: 8). Han förstod att allt detta bara dög till att spikas upp pÃ¥ korset. Han ville inte kännas vid det. Han ville inte träda fram med allt detta inför den Helige Guden. DÃ¥ skulle det sluta illa, oÃ¥terkalleligt illa. Han ville pÃ¥ domens dag istället vara insvept i en mycket bättre rättfärdighet. Han skriver att han vill “bli funnen i Kristus, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro pÃ¥ Kristus, rättfärdigheten frÃ¥n Gud genom tron” (Fil. 3: 9).

Denna rättfärdighet frÃ¥n Gud uppenbaras i evangeliet, Ordet om korset, som Paulus skriver i predikotexten: “Rättfärdighet frÃ¥n Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro” (Rom. 1: 17). Vad betyder “av tro till tro”? Det har mÃ¥nga funderat över. Innebörden är att när en fattig syndare – en som gjort konkurs med avseende pÃ¥ den egna rättfärdigheten och ser sig hopplöst dömd av Guds lag – när en sÃ¥dan människa fÃ¥r höra evangeliet om frälsning genom eller av tro för Jesu, Frälsarens skull, dÃ¥ kan detta ocksÃ¥ leda till tro. Evangeliet, det glada budskapet, är pÃ¥ detta sätt “av tro till tro”.

Evangeliet kan nämligen väcka andligt döda människor till liv, andligt och evigt liv. Evangeliet är ju en Guds kraft som frälser var och en som tror (Rom. 1: 16). Kraft heter på grekiska dynamis. När Alfred Nobel skulle hitta ett passande namn till sin uppfinning kallade han den dynamit, eftersom den hade sådan sprängkraft. Evangeliet är verkligen en Guds dynamit till frälsning! Budskapet om syndares frälsning är något oerhört, något övernaturligt, för världen och alla dess människor alldeles okänt, någonting som denna världens vise aldrig någonsin kunnat tänka ut. Evangeliet om den enfödde Sonen och Hans försoningsverk är en gåva direkt från Himmelen, uppenbarad i Andens kraft för troende människohjärtan.

Amen.

LÃ¥t oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga.

Amen.