av Lars Borgström Den katolska motreformationens misslyckande

Läran om rättfärdiggörelsen var den centrala läropunkten i den lutherska reformationen. “Rättfärdiggörelsen genom tron allena” sades vara “den artikel med vilken kyrkan stÃ¥r eller faller” (articulus stantis et cadentis ecclesiae). Dessa ord utgjorde inte nÃ¥gon retorisk överdrift, utan var avsedda att fattas i allvarligast tänkbara mening. Det är med denna centrala lära som mÃ¥ttstock vi skall bedöma “den katolska reformen”, eller motreformationen som vi är vana att kalla den, sÃ¥dan den romersk-katolske forskaren John C. Olin beskriver den i sin bok “Catholic reform. From cardinal Ximenes to the council of Trent 1495-1563” (Fordham University Press 1990). Jag kommer i denna artikel ocksÃ¥ att hänvisa till Alister E. McGrath: “Reformation Thought. An introduction” (Blackwell Publishing 1999).

Förfallet

En stor del av de missbruk som förekom i påvekyrkan vid 1500-talets början hade med en förvrängd nådelära att göra. Avlatsbrev såldes till ängsliga människor som inte visste om de presterat en tillräcklig bot eller inte. Själamässor arrangerades (även detta till särskilda kostnader) för att förkorta avlidnas plågor i skärselden. Människans ställning inför Gud byggde på meriter som man själv eller andra förvärvat. Visserligen kunde allt sägas bero på Guds nåd, men denna tog sig ju konkreta uttryck, och det var dessa, de goda gärningarna, det gällde att samla. Själva nåden uppfattades inte heller som Guds vänliga sinnelag eller gunst gentemot syndaren, utan som en substans som Han ingjuter i den troende (McGrath, s 55 och 103). Med hjälp av denna nåd kunde den troende sedan utföra meriterande gärningar (meritum condigni eller meritum de condigno) För att meritera sig för Guds nåd gällde det dessutom att först, utifrån de egna naturliga förutsättningarna, göra vad man kunde, facere quod in se est. Med detta menades att förskjuta ondskan och försöka göra det goda. Detta räknades som en billighetsförtjänst (meritum congrui eller meritum de congruo). Gud skulle då inte förvägra den uppriktigt strävande människan sin nåd (McGrath, s 73ff. och SKB, s 106).

Det skall sägas att den senmedeltida nådeläran var långt ifrån enhetlig. Stor dogmatisk förvirring rådde på denna punkt (McGrath, s 31f.). Inga officiella kyrkliga uttalanden hade gjorts i frågan sedan konciliet i Orange 529, ett möte som dessutom fallit i glömska vid tiden för reformationens inbrott. I Karthago 418, då Augustinus ståndpunkt segrade över Pelagius, hade man dock också fattat beslut i frågan (McGrath, s 105). Men under tidens gång hade en allmän förskjutning skett i semipelagiansk riktning och olika teologiska skolor hade var och en sin egen soteriologi. Den ovan beskrivna uppfattningen gällde via moderna, vars nådelära väl var den dominerande och mest spridda.

Förutom de ovan nämnda missbruken, som hade direkt beröring med nådelärans förvanskning (när jag säger att nådeläran förvanskats utgår jag naturligtvis från att den lutherska uppfattningen är den riktiga. Det bibliska stödet för detta mitt påstående kan hämtas från t.ex. Rom. 3:28, 4:5, 5:1, Gal. 2:16, Ef. 2:8-9), förekom all möjlig korruption, simoni, allmänt förfall m.m.

Reformåtgärderna

Hur försökte man då komma till rätta med alla de missbruk som florerade i påvekyrkan? Olin redogör för olika förslag och försök till reform som kom från den romersk-katolska kyrkan. Vid sekelskiftet 1500 togs sådana initiativ främst av enskilda. Kardinal Ximenes t.ex. verkade för att prästerna skulle var bosatta i sina församlingar, avstå från konkubiner, bikta sig ofta, predika evangeliet och undervisa ungdomen (Olin, s 5). Detta var typexempel på reformförslag från katolska reformivrare. Ett annat sådant återkommande krav var att biskoparna skulle residera i sina stift (se t.ex. Olin, s 16 och 30). Erasmus av Rotterdam var en annan enskild aktör. Ganska snart uppstod rörelser och religiösa ordnar som gemensamt verkade för kyrkans reform. Vi kan här nämna teatinerna, kapucinerna och, framför allt, jesuiterna. I och med att Paulus III blev påve 1534 och Contarinis ankomst till Rom 1535 leddes reformarbetet slutligen centralt och officiellt från högsta ort (Olin, s 34).

Gemensamt för alla katolska reformsträvanden är, sÃ¥som Olin sammanfattar det hela, “(a) the preoccupation with the reform of the individual, and (b) their concern for the restoration and renewal of the Church´s pastoral mission” (Olin, s 35). När det gäller Ã¥stadkommandet av dessa mÃ¥l handlar det dock hela tiden om yttre förändringar i form av moralisk uppstramning, förbättrade studiemöjligheter, kyrkopolitiska Ã¥tgärder m.m. Den falska, obibliska nÃ¥deläran var man dock inte villig att ifrÃ¥gasätta, utan försvarade den istället. FrÃ¥n lutherskt hÃ¥ll uppfattades denna som själva roten till allt ont som förekom i pÃ¥vekyrkan.

Förmedlingsförsök

Ett intressant försök att uppnÃ¥ enhet gjordes i Regensburg 1541. Contarini var utsänd av pÃ¥ven som ledare för den katolska delegationen. Han gick med pÃ¥ att acceptera en “dubbel rättfärdiggörelse”. Den “inherenta”, d.v.s. inneboende eller egna rättfärdigheten mÃ¥ste kompletteras med den imputativa, d.v.s. den av Gud tillräknade rättfärdigheten. Detta var förvÃ¥nande “evangeliskt” för att komma frÃ¥n katolskt hÃ¥ll. Intressant i sammanhanget är att Olin förklarar Contarinis förstÃ¥else för den lutherska stÃ¥ndpunkten med dennes egna upplevelser i samband med en religiös kris 1511. Detta pÃ¥minner ju om Luthers erfarenhet. Contarinis kompromissförslag accepterades dock varken av Rom eller Wittenberg (Olin, s 22). Viktigt för den lutherska stÃ¥ndpunkten är ju att Kristus mÃ¥ste fÃ¥ stÃ¥ ensam, vara ensamt handlande subjekt i frälsningen.

Vid konciliet i Trient (1545-1563) togs frÃ¥gan upp till genomgÃ¥ende behandling. Redan 1547 hade man, efter lÃ¥ng intensiv debatt, formulerat vad som var den katolska läran om rättfärdiggörelsen. Olin sammanfattar den tridentinska stÃ¥ndpunkten pÃ¥ detta sätt: “It declared that man is justified and saved only through God´s grace freely bestowed on those who are baptized and have faith, but it insisted that man participates in the process through a disposition for grace and a voluntary reception of it. Justification, it declared, is also ´the sanctification and renewal of the inward man´and it stressed the need for good works and observance of God´s commandments if man is to grow in sanctity and gain eternal life”. SÃ¥väl Luthers rättfärdiggörelselära som tanken om “den dubbla rättfärdiggörelsen” förkastades (Olin, s 28f.).

Romersk-katolskt och evangeliskt

Den romersk-katolska kyrkan lägger alltsÃ¥ i frÃ¥ga om frälsningen vikt vid vad människan skall göra. Hon skall öppna sig för nÃ¥den, hon skall samverka med den, prestera goda gärningar och helgas för att till sist vinna evigt liv. Hela tiden finns en moralisk inriktning. Olin skriver: “Our [catholic] reformers focused on the individual Christian and his moral and spiritual life. They sought essentially a reformatio in membris rather than dogmatic or structural change. [—] The reforms of Ximenes in Spain, of Giberti in Verona, and of the Council of Trent for the universal Church had this as the underlying purpuse in their concern for the instuction and spiritual advancement of the faithful. [—] Even the doctrinal decrees of Trent, such as the very important one on justifcation, reflect this emphasis on the moral life of the Christian” (Olin, s 35f.).

Detta ligger mycket långt från den lutherska uppfattningen (trots att man nu, genom den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen från 1999, hävdar motsatsen). Luther och de andra (lutherska) reformatorerna menade att inget annat behövs än det rena mottagandet av syndernas förlåtelse och Kristi rättfärdighet. Där det sker, har människan frid med Gud (Rom. 5:1). På denna rättfärdiggörelse följer sedan helgelsen, men denna utgör ingen del av rättfärdiggörelsen. Den lutherska kyrkan har därför alltid hävdat att rättfärdiggörelse och helgelse inte får sammanblandas. När detta sker förloras tron på det rena evangeliet. Evangeliet blir osäkert om det görs beroende av helgelsen, som hela livet är en ofullbordad och pågående process. Trons visshet och glädje går förlorad, när frälsningen görs beroende av våra gärningar.

Slutsats

Min slutbedömning är därför att den katolska reformationen var ett försök – som till viss del lyckades – att rensa bort de värsta missbruken. Men den grep inte tillräckligt djupt. Den nÃ¥dde aldrig ned till själva saken: evangeliet om rättfärdiggörelse genom tron allena utan gärningar. Därför är det oberättigat att försöka relativisera skillnaden mellan den lutherska och den katolska reformationen. De var inte bara “two parallel Reformations” som i stort sett hade samma övergripande mÃ¥l, sÃ¥som Olin antyder (Olin, s 35). Den lutherska reformationen innebar en Ã¥terupptäckt av evangeliet, medan den katolska var ett förbättringsarbete inom det gamla meritum-systemet.