Skattkistan

av Lars Borgström Luther och Bibeln om försoningen

Luthers lära om försoningen var en fråga som debatterades ganska ingående under 1900- talets första hälft. Till stor del berodde detta på att Gustaf Aulén förde fram den s.k. klassiska försoningsläran och menade att Luther företrädde denna. Detta tillbakavisades av bl.a. Sigfrid von Engeström. Denne menade att Luther istället följde den anshelmska uppfattningen, den s.k. objektiva försoningsläran. Uppgiften i denna artikel är trefaldig: a.) att undersöka vilken Luthers försoningslära är b.) att visa hur den överensstämmer med Bibelns lära om försoningen c.) att försvara den mot invändningar av olika slag.

a.) Luthers försoningslära

Aulén hävdade att Luther skulle ha tänkt sig försoningsdramat utifrÃ¥n det klassiska, eller “grekiska” föreställningssättet. Enligt detta nedkämpar Gud i Jesus synd, död och djävul. Mest koncentrerad är denna kamp och seger i det som skedde pÃ¥ korset. Jesus tänkes i sitt lidande och sin död överlämnas till fördärvsmakterna och sedan inifrÃ¥n bekämpa dem för att i uppstÃ¥ndelsen helt besegra dem. Jesu offerdöd är enligt detta synsätt inte ett pris som betalas till den p.g.a. synden vredgade Fadern, utan istället en lösepenning som betalas till fienden, djävulen, för att han skall släppa människan fri. Genom synden är människan nämligen bunden till honom som hans slav. Jesus blir nu vÃ¥r lösepenning. Det gÃ¥r med djävulen som med hunden i den berömda fabeln vars motto är “den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket”. Först hade djävulen mänskligheten i sitt vÃ¥ld och sedan ville han även bli herre över den mest fullkomliga människan, Jesus Kristus. Han tycktes först ha lyckats, men Jesus var helt utan synd och kunde därför inte behÃ¥llas av honom. Jesus befriade sedan i sin segerrika uppstÃ¥ndelse hela mänskligheten.

Att Luther tänker sig Jesu försoningsverk som en kamp mot synd, död och djävul är ju helt klart (se t.ex. Lilla katekesens förklaring till andra trosartikeln). Aulén-lärjungen Ragnar Bring visar ocksÃ¥ i sin avhandling Dualismen hos Luther hur Luther upptar de fornkyrkliga bilderna som gÃ¥r i denna riktning, dÃ¥ han framför allt i predikningar skall förklara försoningsverket. (I den kyrkliga utläggningen hade den frÃ¥n Gregorius av Nyssa stammande metkroksmetaforen, där Jesu mänskliga natur är masken som djävulen glupskt slukar och Jesu gudomliga natur är den dolda kroken som inifrÃ¥n sliter sönder djävulen, varit den mest använda och älskade). Men är detta hela sanningen? Är det verkligen sÃ¥ som det ofta har hävdats efter Aulén att den objektiva, juridiska, “latinska” försoningsläran i luthersk teologi var en senare luthersk-ortodox avvikelse frÃ¥n det äktlutherska?

Det stÃ¥r utom allt tvivel att Luther även tänker utifrÃ¥n den objektiva (eller anshelmska) försoningslärans förutsättningar. Denna försoningslära kan kortfattat sägas innebära att Guds vrede, som upptänts genom människans synd, stillats genom Jesu ställföreträdande tillfyllestgörelse/strafflidande. Människan blir för Jesu skull förlÃ¥ten. Vi kan i en sÃ¥ central text som Stora katekesens förklaring till andra trosartikeln klart belägga den objektiva försoningsläran. Där sägs att vi genom vÃ¥r synd kom “under Guds vrede och onÃ¥d och dömdes till evig död, sÃ¥som vi hade förskyllt och förtjänat”. Räddningen undan denna vredesdom är att Jesus “lidit, dött, och blivit begraven, för att han för mig skulle göra till fyllest och betala vad jag förskyllt, icke med silver eller guld, utan med sitt eget dyra blod”. Jesus har genom tillfyllestgörelsen “Ã¥ter bragt oss under Faderns välbehag och nÃ¥d” (SKB, s 446). Ytterligare ett Luthercitat: “Kristus, Guds Son, stÃ¥r i vÃ¥rt ställe och har tagit alla vÃ¥ra synder pÃ¥ sina skuldror…Han är den eviga tillfyllestgörelsen för vÃ¥r synd och försonar oss med Gud, Fadern” (WA 10. III, 49: LW 51, 92. Se P. Althaus: The Theology of Martin Luther 1966, s 202).

von Engeström har framhållit dessa drag i Luthers försoningslära och därmed bemött Auléns med lärjungars ensidigheter och tendensiösa Luthertolkning.

Vi har nu sett att Luther kan tala om Jesu försoningsverk dels som ett nedkämpande av synd, död och djävul, dels som en tillfyllestgörelse riktad mot Fadern. Vår fråga blir nu om Luther motsäger sig själv. Måste vi ställa de olika utsagorna oförsonade bredvid varandra eller kan vi bringa dem i harmoni? Kan vi möjligtvis finna en helhetssyn där båda tankarna friktionsfritt passar in? Kan vi i så fall belägga att Luther har denna helhetssyn?

Det är uppenbart att Luther har en sÃ¥dan helhetssyn. I den lilla textmassa som Stora katekesens förklaring till andra trosartikeln rymmer finns nämligen bÃ¥da tankarna med. Där sägs, förutom det tidigare nämnda om Sonens tillfyllestgörelse och betalning till Fadern, även att Jesus Kristus “Ã¥terlöst mig frÃ¥n synd, djävul, död och all olycka. Ty förut har jag icke haft nÃ¥gon herre eller konung, utan har varit fÃ¥ngen under djävulens vÃ¥ld, fördömd till döden och snärjd i synd och blindhet” (SKB, s 445). Det vore ytterst märkligt om Luther här, i en text motsvarande ca en sida, skulle motsäga sig själv. Vilket är dÃ¥ sambandet mellan de bÃ¥da utsagorna?

Det överordnade perspektivet är den objektiva försoningsläran. Det är människans syndaskuld inför Gud som utgör hennes verkliga problem, det är tyngden från den som trycker ned henne i helvetets avgrund. Men just genom att människan står i skuld till Gud, står under vreden (det som den objektiva försoningsläran framhåller), har också djävulen makt över henne (det faktum som särskilt lyfts fram i den klassiska försoningsläran). När Jesus genom sin tillfyllestgörelse, sitt ställföreträdande strafflidande, stillar Faderns vrede och löser människan från hennes skuld, fråntar Han samtidigt djävulen dennes makt över människan. Djävulen är ju satan, anklagaren. När det inte längre finns någon skuld, när all synd är förlåten, finns det inte längre någonting att rikta anklagelser mot. Därför kan man med rätta instämma i den klassiska försoningslärans påstående att i försoningsdramat nedkämpas synd, död och djävul. Vi ser alltså att de båda uppfattningarna inte utesluter varandra om den objektiva försoningsläran får stå som överordnad. En sak måste dock tillbakavisas hos den klassiska försoningsläran för att denna skall passa in i Bibelns lära om försoningen: Jesu offerdöd är inte ett pris som betalas till djävulen, utan till Gud.

Nu vill jag med ett avslutande Luthercitat, Ã¥beropat av Paul Althaus i The Theology of Martin Luther 1966, s 221, visa att Luther hade denna helhetssyn där de anshelmska tankegÃ¥ngarna är de överordnade. Här framkommer att stillandet av Guds vrede och besegrandet av djävulen hör samman, men det är det förra som är det primära: “Den frihet där vi för evigt är fria frÃ¥n Guds vrede är obeskrivlig. Den är större än himlen och jorden och allt skapat. Av denna följer ocksÃ¥ den andra friheten där vi genom Kristus räddats och gjorts fria frÃ¥n lagen, synden, döden, djävulens makt och helvetet” (WA 40. II, 4, 11: LW 27, 4). Detta att den senare friheten följer av den förra avser naturligtvis inget temporärt förhÃ¥llande. Det sker i samma ögonblick. Sambandet är istället kausalt. Det är den logiska ordningen mellan de bÃ¥da följderna av Kristi försoningsverk som framträder: Därigenom att Kristus stillar Faderns vrede blir vi samtidigt fria frÃ¥n fördärvsmakterna. Althaus sammanfattar: â€uttrycket ‘följer’ visar att reningen av människans förhÃ¥llande till Gud är det avgörande och att Kristi verk i första hand är teocentriskt orienterat och att detta är av större betydelse än dess förhÃ¥llande till demonerna†(a.a., s 221).

b.) Bibelns försoningslära

Uppgiften blir här att visa att Luther i sin försoningslära är i full överensstämmelse med Bibeln. Om vi kan belägga att Bibeln lär att Jesu död på korset är ett offer som betalas till Fadern faller därmed den renodlat klassiska försoningsläran (där Jesu offerdöd är en betalning inte till Gud utan till djävulen). Samtidigt motbevisas i så fall även den s.k. subjektiva försoningsläran (företrädd av bl.a. Abelard, Waldenström), enligt vilken ingen betalning alls krävs, varken till Gud eller till djävulen. Utifrån detta synsätt är det istället människan som genom betraktandet av Guds i Jesus självutgivande, lidande kärlek, skall förvandlas till att tro på och älska den förlåtande, kärleksfulle Fadern.

Att ett offer krävs för att utplÃ¥na synder stÃ¥r alldeles klart utifrÃ¥n det bibliska materialet. TvÃ¥ ställen fÃ¥r belysa detta. När Johannes sÃ¥g Jesus komma, sade han: “Se Guds lamm, som tar bort världens synd” (Joh. 1:29). “Men det var vÃ¥ra sjukdomar Han bar, vÃ¥ra smärtor tog Han pÃ¥ sig, medan vi höll Honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för vÃ¥ra överträdelsers skull, slagen för vÃ¥ra missgärningars skull. Straffet var lagt pÃ¥ Honom för att vi skulle fÃ¥ frid, och genom Hans sÃ¥r är vi helade. Vi gick alla vilse som fÃ¥r, var och en gick sin egen väg, men all vÃ¥r skuld lade Herren pÃ¥ Honom” (Jes. 53:4-6). Fler ställen skulle kunna nämnas, men dessa är kanske nÃ¥gra av de tydligaste.

Till vem betalas offret? Vi kan genast konstatera att det ingenstans i Bibeln stÃ¥r att Jesu död eller blod skulle vara ett offer eller ett pris som betalas till djävulen. Tvärtom är det tydligt att offret betalas till Gud för vÃ¥ra synders skull: “Och lev i kärlek, sÃ¥ som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för oss som offergÃ¥va, ett välluktande offer Ã¥t Gud” (Ef. 5:2),

Vi skall även erinra oss Hebreerbrevet, där Kristus omtalas som det fullkomliga offret som förebildats av de gammaltestamentliga offren i Jerusalems tempel. Och att judarna offrade till Gud och inte till djävulen är ju en självklarhet som inte kräver nÃ¥gon vidare diskussion. Ett citat frÃ¥n detta brev: “Och i kraft av denna vilja är vi helgade genom att Jesu Kristi kropp blev offrad en gÃ¥ng för alla. Alla andra präster stÃ¥r dag efter dag och förrättar sin tjänst och bär gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng fram samma offer, som aldrig kan ta bort synderna. Men Jesus har framburit ett enda syndoffer för alla tider, och Han har satt sig pÃ¥ Guds högra sida” (Heb. 10:10-12).

NÃ¥got som inte ofta uppmärksammas är att Jesus gav upp andan vid just nionde timmen (Matt. 27:45-50, Mark. 15:33-37, Luk. 23:44-46). Vid denna tidpunkt förrättades bönen i templet eller pÃ¥ annan plats (Apg. 3:1, 10:3, 30). Det var ocksÃ¥ dÃ¥ som det andra av de tvÃ¥ rökelseoffren bars fram inför Gud (se 2 Mos. 30:7-8, Luk. 1:8-10. Gabriel uppenbarade sig för Daniel dÃ¥ denne bad “vid tiden för kvällsoffret”, Dan. 9:20-21). När Jesus i den nionde timmen gav upp andan skedde detta alltsÃ¥ samtidigt som aftonoffret skulle bäras fram i templet. Detta är naturligtvis av stor andlig betydelse. Jesu död är ett offer, det slutgiltiga, som läggs i Faderns händer. Samtidigt rämnar förlÃ¥ten i templet. Himmelen är öppen!

Bibeln lär alltsÃ¥ klart och tydligt den objektiva försoningsläran. Men den stÃ¥r inte främmande för den klassiska försoningslärans kamp- och segermotiv. Liksom hos Luther förenas i Bibeln de bÃ¥da med den objektiva försoningsläran som överordnad. Därigenom att Fadern blidkas besegras djävulen och hans onda anhang. I Kol. 2:13-15 ser vi detta samband: “Ni som var döda pÃ¥ grund av era överträdelser och er oomskurna natur, ocksÃ¥ er har Han gjort levande med Kristus. Han har förlÃ¥tit oss alla överträdelser och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har Han tagit bort genom att spika fast det pÃ¥ korset (den objektiva försoningsläran). Han har klätt av väldena och makterna och förevisat dem offentligt, när Han pÃ¥ korset triumferade över dem (den klassiska försoningsläran)”. I Folkbibelns not till Kol. 2:15, där de onda makterna sägs bli avklädda, stÃ¥r det: “klätt av. Bilden är hämtad frÃ¥n en segerrik fältherres triumftÃ¥g, i vilket krigsfÃ¥ngarna förevisades, där de nakna gick före fältherrens vagn”.

P. P. Waldenström menade som bekant med sin subjektiva försoningslära att Gud inte kräver nÃ¥gon gottgörelse för sin kränkta ära för att förlÃ¥ta människorna. Han menade att denna lära var obiblisk och ställde sin bekanta frÃ¥ga “Var stÃ¥r det skrivet?”. Vi svarar honom och alla andra förnekare av den objektiva försoningsläran med Heb. 9:22, 26-28, där det stÃ¥r skrivet: “SÃ¥ renas enligt lagen nästan allt med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlÃ¥telse. [—] Men nu har Han trätt fram en gÃ¥ng för alla vid tidernas slut för att genom sitt offer utplÃ¥na synden. Och liksom det är bestämt om människan att hon en gÃ¥ng skall dö och sedan dömas, sÃ¥ blev Kristus offrad en gÃ¥ng för att bära mÃ¥ngas synder, och Han skall en andra gÃ¥ng träda fram, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar pÃ¥ Honom”. Den subjektiva försoningsläran hÃ¥ller alltsÃ¥ lika litet som den renodlat “klassiska” försoningsläran att prövas inför Guds Ord.

c) Tillbakavisande av kritik mot den objektiva försoningsläran

Här blir uppgiften blott negativ: att försvara Luthers och Bibelns försoningslära från de angrepp som riktats mot den. Vi tar nu upp några vanliga invändningar mot den objektiva försoningsläran och bemöter dem i tur och ordning:

1. Den objektiva försoningsläran förutsätter en gudsbild där Gud är hård och straffande. Detta är GT´s gudsbild, men i NT är Gud nådig och förlåtande. Jesus visar oss att Gud är det senare.

Svar: Att det skulle föreligga nÃ¥gon motsättning mellan GT´s Gud eller gudsbild och NT´s är helt enkelt inte sant. SÃ¥ lärde vissa gnostiska sekter, t.ex. Markion och hans följeslagare, som därför ville rensa ut GT ur kanon. Sanningen är att det är samme Gud i bÃ¥da testamentena och Han förändras aldrig: “Men du är densamme och dina Ã¥r har inget slut” (Ps. 102:28). Jakob kallar Gud för “ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker” (Jak. 1:17). Gud är vidare inte bara vred och straffande i GT utan nÃ¥gra av de mest trösterika orden frÃ¥n Honom Ã¥terfinns där, t.ex. “Om än bergen viker bort och höjderna vacklar, sÃ¥ skall min nÃ¥d inte vika frÃ¥n dig och mitt fridsförbund inte vackla, säger HERREN, din förbarmare (Jes. 54:10). Inte heller framställs Gud som enbart nÃ¥dig i NT. Tänk bara pÃ¥ Ananias öde (Apg. 5:1-5) eller pÃ¥ alla hot om evig förtappelse. Lägg ocksÃ¥ märke till att det ofta är Jesus själv som uttalar dem. Gud är alltsÃ¥ sÃ¥väl nÃ¥dig som vred i bÃ¥da testamentena. Skillnaden är att i NT ges det klarare undervisning om hur man undflyr vreden och finner den nÃ¥dige Guden: genom tron pÃ¥ Jesus Kristus (Joh. 3:16)

2. Bristfulla människor kan förlåta synder utan att kräva kompensation. Varför skulle då den fullkomligt kärleksfulle Guden inte kunna förlåta utan offer?

Svar: Att synda mot Gud är inte som att synda mot människor. När vi blir utsatta för något obehagligt vet vi ofta med oss att vi gjort oss förtjänta av vårt lidande på något sätt. Vi kanske har provocerat fram det. Om inte annat vet vi att vi tidigare har syndat upprepade gånger mot andra människor, kanske t.o.m. mot just den som nu handlar illa mot oss. Men Gud är den Helige, hos vilken ingen synd finns. Att synda mot Honom är därför helt annat än att synda mot en ofullkomlig och syndig människa (sedan är det en annan sak att synd mot en medmänniska även är synd mot Gud, se t.ex. 2 Sam. 12:13, Matt. 25:41-45)

Gud är vidare Skaparen, som ordnat hela tillvaron efter sin goda vilja. Han är garanten för att det goda till sist fullständigt skall segra. Om Han skulle se mellan fingrarna med synden skulle själva skillnaden mellan rätt och fel upplösas. Gud skulle därmed vara likgiltig och inte värna om rättvisan och det goda.

3. Jesus bär straffet för våra synder. Det är orättvist att straffa någon för någon annans brott. Därför är Gud orättfärdig.

Svar: Jesus tvingas inte att ta vÃ¥rt straff pÃ¥ sig. Han blir inte kommenderad att göra det utan bär det frivilligt. Han säger: “Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. Ingen tar det ifrÃ¥n mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka.” (Joh. 10:17- 18).

Särskilt i Johannesevangeliet poängteras det att Fadern och Sonen är ett (Joh. 10:30, 17:11, 17:22). Faderns vilja är ocksÃ¥ Sonens vilja. Den ännu inte människoblivne Sonen säger om sitt förestÃ¥ende försoningsverk: â€Se, jag kommer, i bokrullen stÃ¥r skrivet om mig. Att göra din vilja, min Gud, är min glädje, din lag är i mitt hjärta†(Ps. 40:8-9). Fadern lägger alltsÃ¥ inte straffet pÃ¥ nÃ¥gon motvillig utomstÃ¥ende. Vi känner inte i allt till hur den mystiska relationen inom treenigheten är beskaffad, men klart är att Gud bÃ¥de agerar domare och samtidigt själv tar pÃ¥ sig straffet. Straffet läggs alltsÃ¥ inte pÃ¥ nÃ¥gon tredje, främmande part.

4. Var och en är ansvarig för sitt eget liv och sina egna handlingar. Den imputativa (tillräknade) rättfärdigheten som den troende anses ha strider mot denna grundläggande princip. Hur kan någon räknas rättfärdig p.g.a. någon annans (Jesu) rättfärdighet?

Svar: Detta rationalistiska argument vore möjligtvis giltigt om Jesus vore en främling för oss. Men den kristne är genom tron förenad med Jesus. De har verkligen blivit ett med varandra (se den berömda liknelsen om brudgummen och skökan i Luthers Om en kristen människas frihet 1994, s 15f.). Därför kan Paulus skriva: “Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till Hans död? Vi är alltsÃ¥ genom dopet till döden begravda med Honom, för att ocksÃ¥ vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes frÃ¥n de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med Honom genom en död som Hans, skall vi ocksÃ¥ vara förenade med Honom genom en uppstÃ¥ndelse som Hans” (Rom 6:3- 5).

Den redan åstadkomna, färdiga och framburna rättfärdigheten blir människans egen, henne till salighet, då hon ikläds den. Detta iklädande sker genom tron, då syndaren kommer till Jesus.

Följderna av Luthers och Bibelns försoningslära

Avslutningsvis skall konsekvenserna av den objektiva försoningsläran lyftas fram. För det första gör den Gud till ensam Frälsare. Detta i överensstämmelse med den bibliska läran om syndafördärvet. Vi kan inte frälsa oss själva, vi är totalt odugliga. Gud mÃ¥ste därför gÃ¥ sÃ¥ lÃ¥ngt att Han t.o.m. offrar sin Son för vÃ¥r frälsning. Vi ställs helt utanför frälsningsverket. Det var ett verk av Fadern och Sonen oss tillgodo. “Allt kommer frÃ¥n Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus [—]. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser†(2 Kor. 5:18-19).

Vidare är Gud inte enbart kärleksfull, utan även helig och rättfärdig. Men detta innebär ingen motsättning. Eftersom Han är rättfärdig kräver Han gottgörelse för syndens skuld. Men eftersom Han samtidigt är kärlek betalar Han själv denna gottgörelse. Därmed betygas, på ett odiskutabelt sätt, att frälsningen enbart är av nåd och grundas inte på mänsklig prestation.

Vi lär oss också hur förfärlig, hur vidrig och hemsk synden är. Guds Son fick svettas med svettpärlor såsom blodsdroppar och under outsägliga själakval ge sitt liv för att sona den. Inte vill vi väl nu synda mer, när vi vet hur mycket Gud hatar synden och vilket lidande den kostade Jesus!

Slutligen kan den troende vara helt trygg i sitt förhållande till Gud eftersom hans frälsning redan är åstadkommen på ett fullständigt sätt genom Jesu verk. Till detta kan ingenting tilläggas eller dras ifrån. Den lutherska kyrkan är, eftersom den håller fast vid Bibelns frälsningslära, den glada frälsningsvisshetens kyrka. Den kristne får samtidigt vara oändligt tacksamt mot Gud eftersom han eller hon vet hur kostsam denna frälsning var.