Skattkistan

av Lars Borgström

Inledning

Vi möter idag allt oftare mariafromhet. Det sker inte bara i romersk-katolska eller i de ortodoxa kyrkornas sammanhang, utan även i Svenska kyrkan. Frågan hur man skall förhålla sig till Maria och de gudstjänster där hon intar en central ställning och kanske t.o.m. åkallas i bön, blir alltmer aktuell.

Innan vi går in på några av alla villoläror om Maria som tränger in i Svenska kyrkan, skall det sägas att Maria naturligtvis intar en viktig plats i frälsningshistorien. Hon fick det alldeles unika uppdraget av Herren att föda Guds Son till världen. Jesus Kristus, som är sann Gud av evighet, blev genom Maria även sann människa. Det är alltså genom Maria som Gud förenat sig med mänskligheten på det allra påtagligaste sätt; genom att själv bli människa. Hon är den utvalda jungfrun som skulle föda Guds Son till vår jord (Jes. 7: 14, Matt. 1: 23). Därmed står hon i en särställning bland alla människor. Ingen människa, vad jag förstår, har haft ett så nära förhållande till Jesus som hon. Det finns ingen anledning att förringa Maria och hennes roll i frälsningshistorien. Vi skall tvärtom prisa henne salig (Luk. 1: 48).

När detta nu är sagt är det viktigt att varna för all villfarelse kring hennes person. Det är inte bristen på uppmärksamhet kring Maria som är vår tids problem, utan tvärtom att ett felriktat intresse kring henne lett till att man på sina håll riktar sina böner till henne, upphöjer henne till himladrottning, medåterlöserska m.m. Maria är ingenting mer än en människa som nu, tillsammans med alla andra som dött i tron på Frälsaren, åtnjuter den eviga saligheten hos Gud. Hon är definitivt inte värd vår tillbedjan eller lovsång. Man måste som bibliskt troende och evangelisk-luthersk kristen mycket bestämt ta avstånd från den mariakult och mariafromhet som florerar i den romersk-katolska kyrkan, de ortodoxa kyrkorna och i vissa högkyrkliga kretsar inom Svenska kyrkan. Därför skall här uppmärksammas några av de missförstånd och felaktiga läror om Maria som man kan konfronteras med.

Maria är inte utan synd

Det första som är viktigt att framhålla är att hon, fastän hon hade ett exceptionellt uppdrag, var en vanlig människa precis som du och jag. Hon föddes t.ex. med arvsynd och behövde frälsas av sin Son, precis som alla andra människor måste ta emot frälsningen genom Jesus Kristus.

Den romersk-katolska kyrkan stadfäste 1854 dogmen om Marias obefläckade avlelse. Denna dogm innebär inte, vilket är en vanlig missuppfattning, att hon födde Jesus sÃ¥som jungfru, utan mans medverkan. Att hon gjorde detta är en självklarhet, som aldrig nÃ¥gonsin ifrÃ¥gasatts av bibeltroende, kristna människor. Det är ju ocksÃ¥ nÃ¥got som vi lutheraner varje söndag bekänner i trosbekännelsen, när vi om Jesus Kristus säger, att Han är “avlad av den Helige Ande, född av jungfrun Maria”. Dogmen om Marias obefläckade avlelse innebär istället att hon själv föddes utan arvsynd. Hon blev, som det heter med den katolska dogmens formulering, “helt bevarad frÃ¥n varje skamfläck av arvsynden”. Gud sägs mirakulöst ha ingripit vid hennes avlelse och räddat henne frÃ¥n det allmänna syndafördärv, som annars präglar alla människor. Eftersom hon föddes utan arvsynd, och dessutom aldrig senare föll i synd, kunde hon, menar man, ge Jesus Kristus en syndfri natur, även vad beträffar Hans mänskliga natur. Jesus Kristus är ju sÃ¥väl till sin gudomliga natur som till sin mänskliga natur utan synd. Han “blev frestad i allt liksom vi, men utan synd” (Hebr. 4: 15).

Men det finns inget bibliskt stöd för att Maria var utan synd. Tvärtom sjunger hon i sin lovsÃ¥ng: “Min själ prisar Herren, och min ande gläder sig i Gud, min Frälsare” (Luk. 1: 46). Att Ã¥kalla Gud som Frälsare gör bara den som behöver frälsning eller räddning undan syndens dom. De syndfria änglarna kallar t.ex. inte Gud för sin Frälsare. Dessutom kallar ängeln Gabriel henne för “du benÃ¥dade” (Luk. 1: 28). Den som undfÃ¥tt nÃ¥d har förbrutit sig mot Guds vilja. Den som Ã¥ andra sidan aldrig har syndat behöver ingen nÃ¥d. Nu medger visserligen den romersk-katolska kyrkan att Maria blev frälst av nÃ¥d, men inte sÃ¥som alla övriga Guds barn, utan just genom det ovan nämnda gudomliga ingripandet vid hennes avlelse. Ett i högsta grad spekulativt antagande som utan minsta stöd i Skriften upphöjs till gudomlig sanning genom pÃ¥vens uttalande!

Vid Gabriels uppenbarelse blev Maria förskräckt (Luk. 1: 29). SÃ¥ gÃ¥r det för oss syndiga människor dÃ¥ änglarna uppenbarar sig i sin himmelska härlighet och kringstrÃ¥lar renhet och ljus. Det är nÃ¥got av samma reaktion som Jesaja uppvisade, dÃ¥ han i Jerusalems tempel sade: â€Ve mig, jag förgÃ¥s! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot†(Jes. 6: 5).

De bibelställen som visar pÃ¥ hela människosläktets syndafördärv (Job 25: 4, Jes. 53: 6, Joh. 3: 6, Rom. 3: 9-12; 5: 12, 19, Ef. 2: 3 o.s.v.) ger inte minsta antydan om att nÃ¥gon individ skulle utgöra ett undantag frÃ¥n mänsklighetens gemensamma syndfulla natur. â€Ty här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten frÃ¥n Gud†(Rom. 3: 22-23).

Att Maria var en syndare är nÃ¥got trösterikt. Henrik Florus Ringius skriver själavÃ¥rdande: “Enär Guds Son ville vila under Marias syndiga hjärta och sÃ¥som foster leva samma liv som hon och dela med henne varje andetag – vem behöver dÃ¥ tvivla pÃ¥ att Jesus vill bo genom tron i alla botfärdiga syndares hjärta, de mÃ¥ nu vara sÃ¥ syndiga de vill”. MÃ¥ nu ingen missuppfatta detta citat. Jesus kan inte bo hos den som vill synda och saknar vilja att överge synden. Meningen är att hur syndig man än är i sig själv finns det inget som hindrar Jesus frÃ¥n att bosätta sig i hjärtat, bara det är botfärdigt och villigt att ta emot Honom.

Maria får inte tillbedjas

Eftersom Maria endast är en människa skall hon självfallet inte tillbedjas. Endast Gud själv får man be till (Upp. 19: 10, 22: 9). Man skall inte heller be till Maria eller något annat helgon om att de i sin tur skall be för en inför Gud. Detta är helt obibliskt och bygger enbart på mänsklig spekulation. Varken Maria eller de andra helgonen har något att ge oss. De kan bara tjäna som förebilder vad gäller deras jordiska liv (Augustana XXI).

Att man ber så mycket till Maria i vissa kyrkliga traditioner, faktiskt mer än till Jesus eller Gud, har naturligtvis flera olika orsaker. Psykologin har sina förklaringar till denna fromhetsutövning, men det lämnar vi åt sidan. Här skall istället ett ödesdigert teologiskt missförstånd, som bidragit till mariabönernas utbredning och popularitet, nämnas.

Man har inte haft klart för sig att Guds nÃ¥d i Bibeln innebär Guds välvilliga sinnelag gentemot människan, Hans gunst eller välbehag trots att vi är alldeles ovärdiga. NÃ¥d betyder ju “gratis” (gratia) och är nÃ¥got helt oförtjänt. Men i den romersk-katolska kyrkan har man trott att nÃ¥den är en slags andlig substans som Gud i olika stor mängd ingjuter i troende människors hjärtan. Denna ingjutna nÃ¥d, gratia infusa, fÃ¥r människan som lön efter vissa prestationer: goda gärningar, böner, pilgrimsvandringar m.m. Sedan gäller det för människan att samverka med denna ingjutna nÃ¥d för att föröka den och utföra meriterande gärningar.

Till detta kommer att Versio Vulgata, den västliga kyrkans officiella, “heliga” översättning av Bibeln och under hela medeltiden den enda använda, har en ödesdiger felöversättning av Luk. 1: 28. Ängeln Gabriel hälsar pÃ¥ detta ställe Maria som “du benÃ¥dade”. Men i Vulgata stÃ¥r det att hon var “full av nÃ¥d” (gratia plena). Eftersom nÃ¥den uppfattades som en substans tänkte man sig att Maria flödade över av den, och därför kunde dela med sig av den om man bad henne om det. PÃ¥ samma sätt tänkte man sig ju att helgonen, som utfört överloppsgärningar, d.v.s. mer än vad som behövdes för deras egen frälsning, tillfört kyrkan en särskild skatt av meriter som hon förvarade i en slags bank. Dessa av helgonen förvärvade förtjänster kunde kyrkan sedan sälja för pengar i form av avlatsbrev. PÃ¥ detta sätt finansierades Peterskyrkan i Rom. Men det var inte endast pÃ¥ven själv som förfogade över denna skatt, utan även vissa lokala kyrkliga potentater. Kardinal Albrecht av Brandenburg hade t.ex. ett kapital av överskjutande meriter som motsvarade 39 245 120 Ã¥rs förkortande av tiden i skärselden. Man kunde alltsÃ¥ genom att köpa avlatsbrev förkorta sin egen eller avlidna anhörigas tid i skärselden.

Ännu idag anser sig den romersk-katolska kyrkan förvalta en sÃ¥dan skatt som Kristus och helgonen, särskilt Maria, samlat och delar fortfarande ut avlat för att förkorta bÃ¥de levande och avlidnas timliga straff i skärselden. Detta är nÃ¥got att tänka pÃ¥ för dem som tror att â€Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen†(undertecknad 1999 av den romersk-katolska kyrkan och flera lutherska kyrkor, däribland Svenska kyrkan) innebär att den gamla stridsfrÃ¥gan om syndares rättfärdiggörelse nu är ur världen!

Maria är ingen medåterlöserska

En annan felaktig uppfattning om Maria är att hon omtalas redan i 1 Mos. 3: 15: “Han (avkomman) skall krossa ditt (ormens, d.v.s. djävulens) huvud och du skall hugga Honom i hälen”. Man tror att Evas avkomma, som skall krossa ormen, syftar pÃ¥ Maria. Liksom Eva, den olydiga kvinnan, bringade människosläktet pÃ¥ fall genom sin olydnad och synd skall Maria, den rena jungfrun, genom sin lydnad, rädda människosläktet frÃ¥n dess fall. Hon kallas ocksÃ¥ ofta “medÃ¥terlöserska” i romersk-katolsk teologi trots att Skriften mycket tydligt säger att “en är medlare mellan Gud och människor” (1 Tim. 2: 5), nämligen Jesus Kristus.

Pronomenet för “avkomma” eller “säd” stÃ¥r i 1 Mos. 3: 15 i maskulinum (hebr. hu), inte i femininum (sÃ¥som i Vulgata: ipsa). Därför leds tanken till en maskulin person som skall söndertrampa ormens huvud. SÃ¥ trodde t.ex. Eva att hon fött Frälsaren dÃ¥ hon fött Kain och sade: â€Jag har fÃ¥tt en man frÃ¥n HERREN†(1 Mos. 4: 1) eller, annorlunda översatt: â€nämligen HERRENS man†(d.v.s. den som HERREN utlovat i 1 Mos. 3: 15). När sedan Jesus föddes och utförde sitt verk uppfylldes profetian dÃ¥ Han pÃ¥ korset fullständigt krossade djävulen och dennes vapen synden och döden. Samtidigt blev Han själv stungen i hälen av ormen. Han fick ju pÃ¥ korset lida mer än nÃ¥gon annan människa nÃ¥gonsin har gjort, ja alla helvetets kval.

Skriften säger inte att Maria togs levande upp till Himmelen

Till andra romersk-katolska läror om Maria hör hennes upptagande till Himmelen. Ã…r 1950 förkunnade pÃ¥ven Pius XII assumtiodogmen: “Det är en av Gud uppenbarad trossanning, att den obefläckade, alltid rena jungfrun Guds Moder Maria, sedan hon fullbordat sitt jordiska levnadslopp blivit med kropp och själ upptagen till den himmelska härligheten.†Hon vördas ocksÃ¥ som himladrottningen eller som världsalltets drottning. Detta, att pÃ¥stÃ¥ att nÃ¥got som inte stÃ¥r i Skriften är “av Gud uppenbarat”, är ingenting annat än svärmeri.

Den som inlÃ¥ter sig pÃ¥ sÃ¥dant, d.v.s. lägger till nÃ¥got till Guds Ord, ställer sig själv under Guds förbannelse (Upp. 22: 18). Den som fruktar Gud vÃ¥gar inte göra sÃ¥. Agur säger varnande: â€Lägg ingenting till Hans Ord, sÃ¥ att Han beslÃ¥r dig med lögn†(Ord. 30: 6).

Förblev Maria alltid jungfru?

Det hävdas ofta, bl.a. från romersk-katolskt håll, att Maria alltid, även efter Jesu födelse, var jungfru. Något som tyder på att så inte var fallet är att det i Matt. 1: 25 står att Josef inte rörde henne förrän hon hade fött Jesus.

Flera bibeltexter, t.ex. Matt. 12: 46, informerar dessutom om att Jesus hade bröder. Det är tydligt utifrån sammanhanget att det inte åsyftar bröder i överförd bemärkelse, d.v.s. trosbröder eller andliga bröder, liksom vi kan säga att Jesus är vår broder. Själva poängen i Matt. 12: 46 är just att Hans köttsliga bröder och Hans köttsliga moder inte nödvändigtvis är Hans verkliga bröder eller Hans verkliga moder. De verkliga bröderna är de som gör Hans himmelske Faders vilja. Andra ställen som pekar mot att Maria hade andra barn än Jesus är Mark. 6: 3 och Gal. 1: 19.

Dock är det sÃ¥ att det grekiska ordet för broder, adelfos, kan ha en vidare syftning än vÃ¥rt svenska ord â€broderâ€. Adelfos kan ocksÃ¥ betyda halvbror, kusin m.m. Även om det naturliga utifrÃ¥n evangeliernas berättelser är att anta att Jesus hade jordiska bröder som Maria fött senare, kan vi ingenting veta om detta. Luther accepterade faktiskt att Maria var den alltid rena jungfrun (semper virgo). Hur som helst är det fel att pÃ¥bjuda läror som inte har stöd i Skriften. Det är fel att hävda nÃ¥got bestämt om Marias jungfrulighet efter Jesu födelse eftersom Bibeln inte ger säker vägledning. Man bör kanske lÃ¥ta det vara en öppen frÃ¥ga, även om Matt. 1: 25 antyder att hon levde ett normalt äktenskapligt samliv med Josef efter Jesu födelse. Det naturliga är ocksÃ¥ som sagt att uppfatta utsagorna om Jesu bröder som Hans köttsliga bröder. Personligen tror jag därför att hon inte var jungfru livet ut. Sedan vilar hela idén om hennes fortsatta jungfrulighet pÃ¥ den felaktiga föreställningen att jungfrur och nunnor, tillsammans med präster och munkar skulle stÃ¥ högre upp i den andliga hierarkin, närmare Gud, än de som inte valt celibatets väg. Det är inte alls till Marias nackdel om hon efter Jesu födelse fick fler barn. Tvärtom är modersuppdraget nÃ¥got av det allra viktigaste en människa kan ha. Man tjänar nämligen Gud genom att uppfostra sina barn i kristen anda. En moder som ber med sina barn och läser Bibeln för dem utför för dessa sina barn ett viktigare verk än hundra präster och predikanter.

Slutord

Med dessa ord har jag velat uppmärksamma en del felaktiga uppfattningar om Maria och varna för den mariafromhet som florerar även inom Svenska kyrkan. Maria var utan tvekan en from kvinna som vi kan prisa salig (Luk. 1: 48). I sin lydnad är hon tiderna igenom ett föredöme för alla kvinnor, ja för alla trons människor och för kyrkan som helhet betraktad. Hon fruktade Herren. Men just därför skulle hon förskräckas i sin salighet hos Gud om hon visste vilken vördnad och dyrkan som tillägnas henne pÃ¥ jorden i denna sista tid, dÃ¥ â€mÃ¥nga falska profeter skall träda fram och bedra mÃ¥nga†(Matt. 24: 11).