Skattkistan

av Lars Borgström

Omvändelsens nödvändighet

För att förstÃ¥ hur viktigt det är med omvändelsen mÃ¥ste vi först ha utgÃ¥ngsläget klar för oss, nämligen den naturliga människans belägenhet. Varje barn som föds till denna värld föds andligen död. Sedan vÃ¥ra första föräldrars syndafall (1 Mos. 3) präglas varje människa till själva sin natur av syndafördärvet, eller köttet som är den vanligaste bibliska termen. Detta väsende, som ocksÃ¥ kallas â€den gamla människan†innebär egoism, högmod, stolthet och annat som gör att alla människor till själva sin natur är fiender till Gud, deras Skapare. Gud fÃ¥r inte vara deras Herre, deras centrum utan istället sitter det gamla, köttsliga, egoistiska jaget pÃ¥ hjärtats tron. Kring detta jag och dess begär kretsar allting. Jesus säger, att det som är fött av köttet är kött (Joh. 3: 6) och Paulus säger: â€Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller†(Rom. 8: 7).

Därför stÃ¥r det i Augustana, i artikeln om arvsynden (art. II), â€att efter Adams fall alla människor, som fötts pÃ¥ naturligt sätt, födas med synd, det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan pÃ¥ Gud samt med ond begärelse, och att denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar evig död även nu, Ã¥t dem, som icke födas pÃ¥ nytt genom dopet och den helige Ande.â€

Dessa ord är naturligtvis väl underbyggda utifrÃ¥n den bibliska undervisningen. David bekänner: â€Se, i synd är jag född, och i synd blev jag till i min moders liv†(Ps. 51: 7). Eftersom syndens lön är döden (1 Mos. 2: 17, Rom. 5: 12) innebär detta att alla människor utan undantag stÃ¥r under Guds fördömelse (Rom. 5: 18). Paulus skriver därför: â€Av naturen var vi vredens barn†(Ef. 2: 3). SÃ¥dant är alltsÃ¥ människans utgÃ¥ngsläge. DÃ¥ förstÃ¥r vi varför omvändelsen är sÃ¥ nödvändig. Jesus varnar själv med de skarpaste ord: â€Om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gÃ¥ under†(Luk. 13: 5).

Omvändelsen är monergistisk

Omvändelsen är ett verk av Gud. Genom omvändelsen gör Gud människor, som tidigare varit fientliga mot Honom, till sina barn, till troende kristna. Människan kan inte bidra pÃ¥ nÃ¥got sätt till sin omvändelse. Endast en kraft, nämligen Guds, är verksam. Därav termen monergism (av gr. monos, â€en†och ergon, â€arbeteâ€). En andligt död människa kan ju inte göra nÃ¥gonting pÃ¥ det andliga omrÃ¥det, lika litet som en kroppsligt död människa kan röra sig och agera pÃ¥ det vanliga, naturliga livets omrÃ¥de. Därför skriver Paulus till Efesierna: â€OcksÃ¥ er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder†(Ef. 2: 1).

Den felaktiga föreställningen att människan medverkar och bidrar till sin omvändelse kallas synergism (av gr. syn, â€medâ€, â€tillsammanâ€). Man har inte förstÃ¥tt att en andligen död människa omöjligen kan göra nÃ¥gonting i andligt avseende. Nu finns det ju ändÃ¥ mÃ¥nga uppmaningar att omvända sig i Skriften. Genom profeten Hesekiel säger Herren: â€Jag finner ingen glädje i nÃ¥gons död, säger Herren, HERREN. Vänd därför om, sÃ¥ fÃ¥r ni leva†(Hes. 18: 32). Johannes döparen uppmanar: â€Omvänd er, ty himmelriket är nära†(Matt. 3: 1). Av dessa och andra befallningar har man dragit slutsatsen att det ocksÃ¥ stÃ¥r i människans makt att omvända sig. Men det är en felaktig slutsats. Det finns mÃ¥nga uppmaningar i Bibeln som det inte ligger i människans makt att uppfylla. Budorden är t.ex. omöjliga att uppfylla. Visserligen kan man i ganska stor utsträckning uppfylla dem pÃ¥ ett yttre sätt. Man kan t.ex. avhÃ¥lla sig frÃ¥n mord, otukt och stöld men i hjärtat känner man hat, Ã¥trÃ¥ och avund. Likafullt kräver Gud att vi till fullo, alltsÃ¥ även vad gäller vÃ¥ra hjärtans inställning, skall uppfylla buden (Matt. 5). Jesus säger i Bergspredikan: â€Var alltsÃ¥ fullkomliga, sÃ¥som er Fader i himlen är fullkomlig†(Matt. 5: 48). Vid sidan av dessa skarpa krav sägs det att ingen lyckats uppfylla lagen: â€Alla har syndat och saknar härligheten frÃ¥n Gud†(Rom. 3: 23), â€Alla har avfallit, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda†(Ps. 53: 4). Att det uppmanas till nÃ¥got innebär alltsÃ¥ inte att det därmed ocksÃ¥ är möjligt att utföra.

Den naturliga, oomvända människan stÃ¥r främmande för Gud och Hans ord. Hon stöter det ifrÃ¥n sig. â€En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dÃ¥rskap för henne, och hon kan inte förstÃ¥ det, eftersom det mÃ¥ste bedömas pÃ¥ ett andligt sätt†(1 Kor. 2: 14). Den naturliga människan vill inte ha med Gud att göra. I Rom. 3: 10-11 citerar Paulus Ps. 14: â€Ingen rättfärdig finns, inte en enda, ingen förstÃ¥ndig finns, ingen finns som söker Gudâ€. Orden i Sv. ps. 216: 1 â€Mästare, alla söka dig, uppenbart eller förteget†stÃ¥r inte i överensstämmelse med Bibeln. Den Gud de mÃ¥nga s.k. andliga sökarna söker är inte den verklige Guden, den Ende, Sanne Guden, utan avgudar som de själva konstruerar i sina egna hjärnor för att fÃ¥ självbekräftelse.

Omvändelsen innebär att den tidigare otroende människan börjar tro pÃ¥ Jesus. Ingen människa kan själv ta sig denna tro, utan det är en Guds gÃ¥va. Paulus skriver â€Ingen kan säga ‘Jesus är Herren’ annat än i kraft av den helige Ande†(1 Kor. 12: 3). Luther talar pÃ¥ det allra tydligaste sätt i Lilla katekesen (förklaringen till tredje trosartikeln) om att tron är ett Andens eget verk: â€Jag tror, att jag icke av mitt eget förnuft eller kraft kan tro pÃ¥ Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom, utan den helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gÃ¥vor, helgat och behÃ¥llit mig i en rätt troâ€.

Att det är Gud själv som Ã¥stadkommer omvändelsen bekräftas av en rad bibliska böner. Jeremia ber: â€Omvänd mig, sÃ¥ blir jag omvänd!†(Jer. 31: 18) och i Klagovisorna (om han nu är författaren): â€Tag oss till dig pÃ¥ nytt, HERRE, sÃ¥ att vi kan vända Ã¥ter†(Klag. 5: 21). David ber: â€Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta†(Ps. 51: 12). Detta är visserligen redan troende människor som ber – det handlar här om den fortsatta eller lilla omvändelsen (se nedan). Men dessa böner visar ändÃ¥ hur utlämnade vi är Ã¥t Gud i allt som hör till det andliga. â€Ingen människa kan ta emot nÃ¥got utan att det ges henne frÃ¥n himlen†(Joh. 3: 27).

Pånyttfödelsen

Omvändelsen innebär att vända om frÃ¥n sin väg bort frÃ¥n Gud, den breda vägen som leder till fördärvet, vilken de mÃ¥nga vandrar pÃ¥, och istället vandra pÃ¥ Herrens väg, den smala vägen som leder till livet, vilken de fÃ¥ vandrar pÃ¥ (Matt. 7: 13-14). Det är här frÃ¥ga om ett bildsprÃ¥k för att uttrycka andliga sanningar. Samma sak kan uttryckas genom formuleringen â€att födas pÃ¥ nyttâ€. DÃ¥ syftar man pÃ¥ att man lämnat dödens välde och blivit andligt levandegjord.

“Amen, amen” sade Jesus till fariséen Nikodemus, “den som inte blir född pÃ¥ nytt kan inte se Guds rike”. Det är alltsÃ¥ enligt Herren omöjligt att inom ramen för det vanliga, naturgivna livet “se”, d.v.s. uppleva eller vistas i Guds rike. Sker inget mirakulöst med oss, blir vi inte födda pÃ¥ nytt, med andra ord fÃ¥r ett helt nytt liv, förblir vi i dödens rike som är motsatsen till Guds rike. DÃ¥ är vi andligt döda och kommer ingen förändring till stÃ¥nd under vÃ¥r utmätta nÃ¥datid, sÃ¥ att vi med Paulus kan säga, att Gud har “frälst oss frÃ¥n mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike” (Kol. 1: 13), dÃ¥ övergÃ¥r den andliga döden vid den kroppsliga döden i den eviga döden.

Det är alltsÃ¥ absolut nödvändigt för saligheten att födas pÃ¥ nytt. Men ingen människa kan Ã¥stadkomma sin egen pÃ¥nyttfödelse, lika litet som hon kan föda sig själv biologiskt. Detta antyds redan i Jesu samtal med Nikodemus. När Jesus säger: “Den som inte blir född pÃ¥ nytt kan inte se Guds rike” (Joh. 3: 3) kan detta lika väl översättas “Den som inte blir född ovanifrÃ¥n (d.v.s. av Gud) kan inte se Guds rike”.

En god illustration av människans â€insats†vid den andliga födelsen ges genom berättelsen om Jesu uppväckande av Lazarus. Denne man lÃ¥g död pÃ¥ fjärde dagen. Inga mänskliga ord kunde fÃ¥ liv i honom, inga egna ansträngningar frÃ¥n Lazarus sida kunde fÃ¥ blodomloppet att pulsera igen. Han var död. Herren mÃ¥ste själv säga Lazarus de livgivande orden: â€Lazarus, kom ut!†(Joh. 11: 43). Genom Guds Ord kom Lazarus till liv igen. SÃ¥ är det även pÃ¥ det andliga omrÃ¥det. Endast Guds Ord, evangeliet om Jesus, kan göra en människa andligt levande.

Upplysningen

Bibeln använder ytterligare en bild för att tala om övergÃ¥ngen frÃ¥n det gamla livet till det nya livet tillsammans med Gud. Det talas nämligen ocksÃ¥ om upplysningen eller om att â€vandra i ljuset†(1 Joh. 1: 7). Det syftar dÃ¥ pÃ¥ att man lämnat otrons mörka tillvaro och kommit till tro pÃ¥ Jesus, som är världens ljus (Joh. 8: 12).

I vÃ¥ra hjärtan rÃ¥der alltsedan syndafallets dag mörker. Det är den gamla köttsliga naturen som genomsyrar hela vÃ¥r varelse, hur snyggt och ljust det än kan se ut pÃ¥ ytan. Jesus säger att â€frÃ¥n hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser†(Matt. 15: 19). Tänk därför vilken förförelse det är när s.k. andliga vägledare, mystiker och psykologer säger: â€Sök i ditt eget inre! I djupet av ditt hjärta finner du sanningen och ljuset!†Nej, Herren säger genom sin mun Jeremia: â€Bedrägligare än allt annat är hjärtat, det är obotligt sjukt. Vem kan förstÃ¥ det?†(Jer. 17: 9). Därför behöver vi bli upplysta. I vÃ¥rt hjärtas centrum skall Guds härlighet lysa sÃ¥som solen gör i vÃ¥rt solsystem. Det är för detta vi är skapade. Och Guds härlighet görs känd genom Jesus Kristus: “Sonen utstrÃ¥lar Guds härlighet och uppenbarar Hans väsen” (Hebr. 1: 3).

Upplysningen innebär därför att Jesus blir vÃ¥rt allt: vÃ¥r rättfärdighet, vÃ¥r salighet, vÃ¥r sol som lyser upp för oss och ger oss liv. De kristna kan säga med Paulus: “Gud, som sade: ‘Ljus skall lysa fram ur mörkret’, Han har lÃ¥tit ljus lysa upp vÃ¥ra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strÃ¥lar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken” (2 Kor. 4: 6). Jesus, Han som säger sig vara “den klara morgonstjärnan” (Upp. 22:16), mÃ¥ste inta sin rätta position i vÃ¥rt hjärtas solsystem.

Vi kan inte själva åstadkomma upplysningen. Lika litet som människan hade att göra med världens skapelse, då Gud lät ljus lysa fram ur mörkret, lika litet har hon att göra med upptändandet av det ljus som lyser i hennes hjärta från pånyttfödelsens ögonblick (2 Kor. 4: 6). Det är Gud själv som ensam framskapar ljuset i båda fallen. Det är Gud själv som låter sitt ljus lysa in i människans hjärta.

Omvändelsemedel

Vi har sett att omvändelsen, pånyttfödelsen och upplysningen är synonyma, utbytbara begrepp som innebär att lämna sitt gamla, köttsliga, naturgivna liv och istället leva för Gud i tro på Jesus. Vi har också konstaterat att människan inte kan åstadkomma denna förändring själv, utan att det alltigenom är ett Guds verk. Men hur går det till när Gud omvänder en människa eller föder henne på nytt eller upplyser henne?

Gud omvänder inte en människa utan medel, med sin blotta allmakt. Han gör det medelbart, yttre medel kommer till användning. Enligt skriften finns det tvÃ¥ sÃ¥dana omvändelsemedel. Petrus skriver: “Ni är ju födda pÃ¥ nytt, inte av en förgänglig säd, utan genom en oförgänglig, genom Guds levande ord som bestÃ¥r” (1 Petr. 1: 23). Jakob hävdar samma sak: â€I kraft av sin vilja födde Han oss pÃ¥ nytt genom sanningens ord†(Jak. 1: 18). Guds ord pÃ¥nyttföder alltsÃ¥. När evangeliet om syndernas förlÃ¥telse p.g.a. Jesu ställföreträdande försoningsdöd pÃ¥ korset mottas i tro uppstÃ¥r ett nytt liv. Jesus svarade Nikodemus pÃ¥ frÃ¥gan hur den nya födelsen gÃ¥r till med att säga att en blick pÃ¥ Människosonen, som pÃ¥ korset skulle upphöjas liksom Mose upphöjde kopparormen i öknen, leder till evigt liv (Joh. 3: 14-15). â€Ty sÃ¥ älskade Gud världen att Han gav den sin enfödde Son, för att var och en som tror pÃ¥ Honom inte skall gÃ¥ förlorad utan ha evigt liv†(Joh. 3: 16). När man med trons blick fÃ¥tt syn pÃ¥ Jesu försoningsverk har man alltsÃ¥ evigt liv. Detta kan bara ske genom att man hör och sätter tilltro till ordet. Ordets predikan (muntlig eller skriftlig) är alltsÃ¥ nödvändig. Paulus skriver: â€Var och en som Ã¥kallar Herrens namn skall bli frälst. Men hur skulle de kunna Ã¥kalla den som de inte har kommit till tro pÃ¥? Och hur skulle de kunna tro pÃ¥ den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar?†(Rom. 10: 13-14).

Men även dopet pÃ¥nyttföder. Paulus kallar dopet för “ett bad till ny födelse” (Tit. 3: 5). Och Jesus säger till Nikodemus: â€den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike” (Joh. 3: 5). Djupast sett är det ändÃ¥ ordet som föder människan pÃ¥ nytt även i dopet. Luther frÃ¥gar i Lilla katekesen: â€Hur kan vatten Ã¥stadkomma en sÃ¥ kraftig verkan?†Och svaret är: â€Vattnet verkar det förvisso icke, utan Guds ord, som är med och när vattnet, och tron, som förtröstar pÃ¥ det med vattnet förenade ordet; ty utan Guds ord är det blott vatten och intet dop, men med Guds ord är det ett dop, det är: ett nÃ¥derikt livets vatten och ett bad till ny födelse i den helige Ande, sÃ¥som aposteln Paulus säger till Titus i det tredje kapitlet: Efter sin barmhärtighet frälste han oss genom ett bad till ny födelse och förnyelse i helig ande, som han rikligen utgöt över oss genom Jesus Kristus, vÃ¥r Frälsare, för att vi, rättfärdiggjorda genom hans nÃ¥d, skulle, sÃ¥som vÃ¥rt hopp är, fÃ¥ evigt liv till arvedel. Detta är ett fast ord.â€

Såväl dopet som ordet pånyttföder alltså en människa till evigt liv. Båda dessa är Guds gärningar. Det går därför inte att genom mänskliga aktiviteter pånyttföda sig själv eller andra. Man kan t.ex. inte bedja sig till sin egen pånyttfödelse eller pånyttföda andra genom att spela dramatisk musik eller på annat sätt utsätta dem för påtryckningar samtidigt som man uppmanar dem att omvända sig. Sådana psykologiska knep är bara människoverk och leder endast till falska omvändelser. Endast Guds Ande verkar omvändelsen eller pånyttfödelsen och Han gör det genom dopet och Ordet.

Bönen är alltså inget omvändelsemedel. Bönen är den redan troende människans andedräkt. Endast böner i Jesu namn, sådana som beds av lärjungar, besvaras av Gud (Joh. 15: 7, Matt. 21: 22). Inte heller nattvarden är ett omvändelsemedel. Nattvarden är ett nådemedel för de redan troende för att dessa skall bevaras och stärkas i sin tro.

Omvändelsens två delar: ångern och tron

Omvändelsen bestÃ¥r av tvÃ¥ delar. För att en människa skall kunna tro pÃ¥ Jesus som sin Frälsare mÃ¥ste hon först förstÃ¥ att hon behöver frälsning. Hon mÃ¥ste erfara Ã¥nger, vilket är omvändelsens första del. Den naturliga människan förstÃ¥r inte sitt eget syndafördärv och opponerar sig häftigt mot Bibelns beskrivning av människans medfödda ondska och Guds dom över alla människor. Hon är obekymrad över sin ställning inför Gud. â€Jag är ju sÃ¥ god†eller â€jag gör ju i alla fall mitt bästa†tänker hon i sitt inre. Dessa falska tankar kombineras med en â€human†gudsbild utifrÃ¥n vilken hon tänker â€Gud är ju sÃ¥ god†och â€Gud förlÃ¥ter mig det som jag rÃ¥kat göra felâ€. Den naturliga människan lever i dessa föreställningar och känner sig därför trygg och säker. O, vilken tragedi! Hon ser inte sitt eget avgrundsdjupa syndafördärv och vandrar obekymrad genom livet för att en gÃ¥ng, pÃ¥ den stora räkenskapens dag, möta den Helige Guden som inte kan tÃ¥la nÃ¥gon synd, inte ha fördrag med den minsta lilla oförrätt. Hon skall dÃ¥ ställas inför Honom som mÃ¥ste kasta alla orena syndare med kropp och själ i Gehenna (jmf. Matt. 10: 28). Det är verkligen â€fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer†(Hebr. 10: 31).

Ingen som syndar fÃ¥r komma till himmelen. David frÃ¥gar â€HERRE, vem fÃ¥r vistas pÃ¥ ditt heliga berg?†(Ps. 15: 1). Och svaret är: â€Den som lever fullkomligt och handlar rättfärdigt, den som talar sanning av hjärtat, den som inte baktalar med sin tunga, inte handlar illa mot sin nästa och inte vanärar sin granne [—] Den som handlar sÃ¥ skall aldrig vackla†(Ps. 15: 2-3, 5). Händerna fÃ¥r alltsÃ¥ inte ha utfört nÃ¥gra syndiga gärningar och över läpparna fÃ¥r inga lögner passera. Den som sÃ¥ har levt sitt liv fÃ¥r gÃ¥ upp pÃ¥ HERRENS berg, fÃ¥r komma till Gud i Himmelen. Porten dit in är sÃ¥ trÃ¥ng att ingen synd fÃ¥r passera därigenom. Detta vore fullständigt otänkbart. Tänk att komma med synder inför den Helige i Himmelen och tro att Himmelens port skulle stÃ¥ pÃ¥ vid gavel! Vilken dÃ¥rskap! Vi har HERRENS egna ord pÃ¥ att â€endast den som lever fullkomligt och handlar rättfärdigt, den som talar sanning av hjärtat†o.s.v. skall fÃ¥ â€vistas pÃ¥ Hans heliga bergâ€. LikasÃ¥ stÃ¥r det i 5 Mos. 27: 26: â€Förbannad är den som inte upprätthÃ¥ller alla ord i denna lag genom att följa denâ€.

Dessa gammaltestamentliga ställen är pÃ¥ intet sätt överspelade i Nya testamentet. Paulus stryker under det sistnämnda stället genom att citera det i Gal 3: 10. Gud har inte förändrats eller prutat av pÃ¥ sina krav över tiden. Han är och förblir â€ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker†(Jak. 1: 17).

Denna Herrens helighet och fruktansvärda vrede över synden mÃ¥ste injaga skräck i oss. Detta är syndanöden eller syndainsikten. Den är nödvändig och den verkas av den Helige Ande. Strax innan Jesus lämnade sina lärjungar sade Han att Han skulle sända Hjälparen till dem. â€Och när Han kommer†sade Jesus, â€skall Han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom†(Joh. 16: 8). Den Helige Ande fÃ¥r oss alltsÃ¥ att förstÃ¥ vÃ¥r verkliga situation inför Gud och den kommande domen. Och den är, naturligtvis, för varje människa en alldeles hopplös situation, om Gud skulle döma oss â€sÃ¥som vÃ¥ra synder har förtjänat och Hans rättvisa kräverâ€. Men – vilken lättnad! – detta är inte allt, inte Guds sista ord till oss.

När vi har kommit till denna insikt, som ocksÃ¥ kallas Ã¥ngern och alltsÃ¥ är omvändelsens första del, vill den Helige Ande visa oss â€Jesus, som har frälst oss frÃ¥n den kommande vredesdomen†(1 Tess. 1: 10). Den som tar sin tillflykt till Frälsaren, d.v.s. tror pÃ¥ Honom, har blivit omvänd. Den som söker sig till Jesus tas utan undantag emot. â€Den som kommer till migâ€, säger Han, â€skall jag aldrig nÃ¥gonsin kasta ut†(Joh. 6: 37). Men det räcker alltsÃ¥ inte med omvändelsens första del, Ã¥ngern. Man mÃ¥ste ocksÃ¥ komma till Jesus. Detta var skillnaden mellan Judas och Petrus. Judas drevs efter sitt förräderi allt längre in i Ã¥ngesten och tog till sist sitt liv. Han blev verkligen â€fördärvets man†(Joh. 17: 12). Petrus däremot fick efter sitt förnekande förlÃ¥telse och upprättelse av Jesus (Joh. 21) och blev urkyrkans ledare.

Den nödvändiga graden av ånger

Hur stark mÃ¥ste Ã¥ngern vara? Djävulen vill alltid ifrÃ¥gasätta vÃ¥rt barnaskap. Därför kan han komma och sÃ¥ ut sÃ¥dana tvivel i vÃ¥ra hjärtan som: â€Har jag Ã¥ngrat mig tillräckligt mycket? Har min syndanöd varit tillräckligt djup? Kan jag verkligen vara ett Guds barn, jag som inte har begrÃ¥tit min synd särskilt mycket?†SÃ¥ vänder han kanske vÃ¥r blick mot en medkristen som haft en tydlig och stark omvändelseupplevelse föregÃ¥ngen av den mest fruktansvärda förkrosselse. Och sÃ¥ sÃ¥r han dessa tankar i oss: â€SÃ¥ har aldrig jag känt. SÃ¥dana upplevelser har jag aldrig haft. Det är nog bara inbillning detta med min kristendomâ€. Vill man nu inte genast ge upp trons kamp kanske man i detta läge slÃ¥r in pÃ¥ gärningarnas väg och skaffar sig en självgjord Ã¥nger. I värsta fall förlitar man sig sedan till denna och grundar sitt barnaskap hos Gud pÃ¥ den. DÃ¥ har djävulen triumferat. Han har fÃ¥tt oss att sluta förtrösta pÃ¥ Jesus allena och istället lita pÃ¥ vÃ¥ra egna verk. Självgoda fariséer kan han sedan lämna ifred. Eller – om det bättre tjänar hans syfte som är att dra oss ned i avgrunden – kommer han senare tillbaka och ifrÃ¥gasätter vÃ¥r Ã¥nger pÃ¥ nytt. DÃ¥ slutar det hela till sist i förtvivlan.

Många har anfäktats på detta sätt. P.g.a. alla själafiendens illfundiga finter är det därför bra att veta följande: Det finns inget fastställt mått av ånger som skall uppfyllas. Ångern behöver vara exakt så stark att den leder till syndainsikt och därmed till ett insett behov av frälsning. Man måste veta sig vara en fördömelsevärd syndare som utan Jesus skulle vara på väg till helvetet. Om ångern för till Jesus som den ende Frälsaren är den tillräcklig. Ångern kan vara olika stark hos olika människor, precis som födslovåndorna vid naturliga födslar kan variera i grad. Det beror på personlighetsdrag, tidigare upplevelser m.m. Vi skall också komma ihåg att det är Jesus och inte vår ånger som frälser oss. I så fall skulle ju frälsningen delvis vara en gärning av människan som presterar ångern. För övrigt ångrar vi oss aldrig tillnärmelsevis så mycket över vår synd som vi borde göra.

Den nödvändiga graden av tro

Hur stark måste då tron vara? Den frågan är lätt att besvara. Det är nämligen inte tron som frälser oss utan Jesus. Hur svag och flämtande tron än är, ja vore den inte mer än en liten gnista, skulle den ändå vara en frälsande tro. Detta därför att Jesus, som tron vänder sig mot och vill ha hjälp av, är allsmäktig. Tron är bara den tomma handen som tar emot frälsningens gåva. Vi blir inte frälsta p.g.a. tron som det ibland slarvigt sägs. I så fall blir ju själva tron en gärning som meriterar oss. Vi blir frälsta p.g.a. Jesus. Frälsningen är däremot av eller genom tron.

Den fortsatta eller lilla omvändelsen

Omvändelsen betecknar vanligtvis övergången mellan ett liv som otroende och ett liv som troende. Denna omvändelse kallas ibland den stora omvändelsen. Den sker på ett ögonblick. Det finns inga mellanstadier. Antingen är man omvänd eller oomvänd, kristen eller hedning, ett Guds barn eller ett världens barn. Det är långt ifrån alltid som den kristne vet exakt när han eller hon blev omvänd eller ens minns det. Men så talas det också om den dagliga, fördjupade omvändelsen. Den har också kallats den lilla omvändelsen eller den fortsatta omvändelsen.

Att det är nödvändigt med den fortsatta omvändelsen beror pÃ¥ att det gamla köttet fortfarande finns kvar hos Guds barn (Hebr. 12: 1, Rom. 7: 21, 1 Joh. 1: 8). Den kristne mÃ¥ste därför varje dag pÃ¥ nytt vända sig till Gud, ta emot näring genom Hans Ord, samtala med Honom i bön och se upp med sin egen onda natur sÃ¥ att den inte fÃ¥r sticka upp sitt fula tryne och göra sig gällande. Därför säger Luther i Lilla katekesen att detta att leva i sitt dop, d.v.s. som ett barn hos Gud, det är â€att den gamla människan i oss skall genom daglig Ã¥nger och bättring förkvävas och dödas med alla synder och onda lustar och en ny människa dagligen framkomma och uppstÃ¥, vilken i rättfärdighet och helighet skall leva inför Gud evinnerligenâ€.

Amen.