Skattkistan

av Lars Borgström

Gudstjänstfirarna i Pauluskapellet, Uppsala, möts sedan ett par veckor av en vacker syn. Rännilar av honung flödar ut ur stenväggen bakom altaret med den stora Jesusstatyn och bildar ett vackert, dekorativt mönster. När solljuset faller på liknar det skimrande guldstrimmor. På stengolvet nedanför väggen har den drypande honungen samlat sig i så rikligt mått att man kan samla den skedvis. Den är av högsta kvalitet och smakar utsökt.

Pauluskapellets besökare kan var och en smaka den märkliga kosten, och precis som Israels barn “suga honung ur hälleberget” (5 Mos. 32:13). Men Herren har nÃ¥got ännu bättre i beredskap Ã¥t dem som söker sig till Hans helgedom. Det Han framför allt vill utspisa oss med är evangeliets förkunnelse. Det är för detta ändamÃ¥l Pauluskapellet rests och idag används. En sann kristen tar begärligt för sig av denna Herrens spis och säger med psalmisten: “Hur ljuvligt smakar inte ditt tal! Det är sötare än honung för min mun!” (Ps. 119:103). Framför den utsipprande honungen, som kan sägas stÃ¥ för det jordiskt goda, stÃ¥r Jesus pÃ¥ altaret och talar om det himmelska (Joh. 3:31-32), likt en präst talande till sin församling.

MÃ¥nga dÃ¥raktiga och nedbrytande ord frÃ¥n världens brus strömmar dagligen emot oss och förstör vÃ¥ra själar. Hur evighetsviktigt är det inte därför att lyssna till Guds eget Ord! Endast detta kan ge oss läkedom och andligt liv. “Milda ord är som drypande honung, ljuvliga för själen och en läkedom för kroppen” (Ord. 16:24). Profeten Hesekiel fick Herrens befallning att äta en bokrulle med Guds Ord. Han Ã¥t, “och den var söt som honung i hans mun” (Hes. 3:3).

Nu är visserligen inte allt Guds Ord sött som honung och upplevs ljuvt för själen, inte ens för den kristne. Det får vi aldrig glömma, särskilt inte i vår tid som utmärks av så mycken andlig trevnad och mysighet. Guds Ord har nämligen en tvåfaldig verkan. Även Johannes fick en bokrulle med Guds Ord och befallningen att äta den (Upp. 10:9). Också i hans mun var den söt som honung. Men när han hade ätit den, kände han en svidande smärta i sin mage (Upp. 10:10).

Hur kan det vara sÃ¥? Guds Ord är bÃ¥de lag och evangelium, dom och frälsning. När predikanten förkunnar lagen i all dess skärpa och udd, krossas alla människor, hur de än strävar. Även när evangelium om Guds fria nÃ¥d förkunnas, döms allt ut vad människor kan prestera inför Gud. När predikanten förkunnar den slutgiltiga frälsningen, är detta samtidigt en dom över alla som inte lÃ¥tit sig frälsas. Här, bland de förtappade, finns nära och kära. O, vad det svider! Vi kan ocksÃ¥ tänka pÃ¥ den gamla och nya människan inom den kristne. Den gamla människan, köttet, upplever aldrig Guds Ord som nÃ¥got ljuvligt. Den nya människan däremot gläder sig alltid över Guds Ord. Hon lever av Herrens Ord och mättas av “honung ur klippan” (jfr Ps. 81:17).

Det är inte lÃ¥ngsökt att se rännilarna av honung i Pauluskapellet som en hälsning frÃ¥n Himmelen. Att honung sipprar ut ur stenväggen och rinner ned ovanifrÃ¥n, alldeles bakom altaret och Jesusstatyn, är en händelse i vilken mycken symbolik och andlig mening kan inläggas. Det överlämnas Ã¥t läsaren att göra detta. Pauluskapellet flödar nu i vilket fall som helst bokstavligen av honung, liksom löfteslandet sades flöda av mjölk och honung (2 Mos. 33:3, 4 Mos. 14:8 m.fl.). Herren give att det skulle fÃ¥ vara sÃ¥ även i andlig bemärkelse! Om detta kan vi endast be eftersom sÃ¥dant ligger i Herrens hand. “Ingen människa kan ta emot nÃ¥got utan att det ges henne frÃ¥n Himmelen” (Joh. 3:27).