Skattkistan

av Lars Borgström

Häxan och lejonet är en av årets storfilmer. Årets första vecka låg den på första plats på USA-listan när det gällde störst publikintäkter. Många kristna över världen gläder sig över filmens framgångar och hoppas att filmens budskap skall nå ut till de breda massorna. Men är filmen, och boken som den baseras på, helt i överensstämmelse med Bibelns budskap? Det skall vi undersöka i denna artikel.

C. S. Lewis, författaren till boken som filmen bygger pÃ¥, anses allmänt som en av de stora kristna tänkarna under 1900-talet. Han var naturligtvis en tänkare av stora mÃ¥tt, litteraturprofessor i sÃ¥väl Cambridge som Oxford och med en lÃ¥ng rad publikationer bakom sig. Flera av hans böcker behandlar kristen tro, ofta med en apologetisk inriktning. Han har nÃ¥tt närmast kultstatus i mÃ¥nga kretsar, inte minst bland “konservativa” kristna. Men var han verkligen en stor kristen tänkare, en som kan vägleda oss djupare in i den kristna tron och avhölja dess mysterier för oss? Vad som kanske inte är sÃ¥ väl känt är att C. S. Lewis pÃ¥ avgörande punkter avvek frÃ¥n kristen tro och därför inte kan räknas som en kyrkans lärare. Han trodde t.ex. inte att Bibeln i alla stycken är Guds inspirerade och ofelbara ord. Han trodde inte heller att människan skapats till Guds avbild i färdigt skick sÃ¥som det beskrivs i skapelseberättelsen (1 Mos. 1-2), utan pÃ¥ en evolutionsprocess där vi gradvis utvecklats frÃ¥n djuren. Det finns alltsÃ¥ all anledning till försiktighet när det gäller hans böcker och det budskap de förmedlar. Det vi skall koncentrera oss pÃ¥ i denna artikel är hans uppfattning om försoningen, hur Jesus bringar frid mellan Gud och människan och räddar oss frÃ¥n djävulens vÃ¥ld.

Som bakgrund, för att lättare kunna förstå C. S. Lewis tankar om försoningen såsom den framträder i Häxan och Lejonet, skall vi först se närmare på två olika försoningsläror. Det har nämligen funnits olika uppfattningar om försoningen i kyrkans historia. Trots att Bibeln, inte minst de paulinska breven, har en mycket tydlig lära om denna, råkade kyrkan ganska snart i förvirring när det gällde att på ett enkelt och stringent sätt förklara på vilket sätt Jesus frälst mänskligheten. Så mycket stod naturligtvis klart att Jesu avgörande fräsningsverk utfördes på korset. Där ligger ju koncentrationen i evangeliernas framställning. Det är genom Jesu lidande, död och uppståndelse, påskens händelser, som mänskligheten försonas med Gud. Men när man ställer frågan hur detta Hans lidande och upphöjelse blir oss till fördel, då skiftar svaren.

Den klassiska försoningsläran

Ett genomtänkt svar som formulerats är det som brukar kallas den klassiska försoningsläran, eftersom den var dominerande i kyrkan under det första Ã¥rtusendet. Origenes, som levde pÃ¥ 200-talet, var här en av förgrundsgestalterna. Han tänkte sig hela universum indraget i ett kosmiskt drama, en kamp mellan det goda och det onda, mellan Gud och djävulen. Gud skapade människan till sin avbild och människan tillhörde ocksÃ¥ frÃ¥n början Honom. Men djävulen förförde människan och skaffade sig kontroll över henne. Det var detta som skedde i syndafallet, dÃ¥ djävulen lyckades snärja Adam och Eva. Djävulen har alltsÃ¥ blivit människans herre. Hur skall dÃ¥ människan befrias frÃ¥n djävulens vÃ¥ld? Som svar pÃ¥ denna frÃ¥ga knyter Origenes an till 1 Kor. 6:20: “Ni har blivit köpta och priset är betalt.†Origenes tänker sig att Gud betalar ett pris till djävulen, nämligen Jesu Kristi liv, för att djävulen skall släppa människan fri. För att bestyrka denna uppfattning anförde Origenes även de bibelställen, Matt. 20:28 och Mark. 10:45, där Jesus säger om sig själv: “SÃ¥ har inte heller Människosonen kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för mÃ¥nga.†Enligt Origenes begärde djävulen alltsÃ¥ Kristi liv. Till honom betalades lösepenningen och han accepterade den. Men djävulen överlistades. Han trodde att han kunde behÃ¥lla Jesus i sitt grepp, men Jesus är ju Gud och dessutom helt syndfri. Därför kunde djävulen inte hÃ¥lla Honom kvar. Syndens lön är ju döden och därför förtjänade inte Jesus döden. PÃ¥ tredje dagen uppstod Jesus ur graven. PÃ¥ det sättet besegrades synd, död och djävul. Djävulen hade först människorna i sin makt. Men när han sedan ville bli herre över den enda, sanna, fullkomliga människan Jesus Kristus, gav han först människorna fria, för att sedan även mista sin makt över Jesus.

Den klassiska försoningsläran utvecklades sedan och utlades med hjälp av olika metaforer eller bilder. En bild som blev mycket använd och älskad var metkroksbilden, som Gregorius av Nyssa fantasifullt utvecklade pÃ¥ 300-talet. Här tänker man sig djävulen som en stor fisk. Gud är fiskare och kastar ut betet som är Kristus. Kristi mänskliga natur är i detta sammanhang metmasken. Denna är det enda som djävulen ser. Betet är honom mycket aptitligt; det är ju den mest fullkomnade människa han ser framför sig. Glupskt slukar han metmasken. Vad han däremot inte ser är metkroken som är Kristi gudomliga natur. Denna är dold under den mänskliga naturen. Kristus är ju inte bara sann människa utan även sann Gud. InifrÃ¥n sliter sedan metkroken, Kristi gudomliga natur, sönder djävulens buk och dennes makt bryts. För att finna bibliskt stöd för denna metafor använde somliga kyrkofäder allegorisk bibeltolkning. NÃ¥gra exempel: I Jobs bok förekommer de tvÃ¥ odjuren Leviatan och Behemot. När Job i sitt lidande ifrÃ¥gasätter Guds handlande fÃ¥r han svaret att han inte besitter hela överblicken och därför inte kan döma Gud. Gud är den högste som t.o.m. behärskar Leviatan och Behemot. I v. 40:20 ställer Gud en retorisk frÃ¥ga till Job för att visa hur mycket högre Han är än människor: “Kan du dra upp Leviatan med krok eller fÃ¥ makt över hans tunga med rep?”. Och i Psaltaren 22 säger Kristus om sig själv i v 7: “Men jag är en mask, och inte en människa.†SÃ¥dana bibelställen kopplades tacksamt till de föreställningar vi här är inne pÃ¥. Det kunde även hävdas att Jesu släkttavla var metlinan pÃ¥ vilken kroken och masken var fäst.

En del av den kritik som riktades mot denna metkroksbild gick ut på att Gud här använder list på ett bedrägligt sätt. Men detta kringgås i de utformningar där djävulen i sitt högmod tror sig kunna svälja hela Kristus och alltså inte luras om vad som är det egentliga bytet.

Den objektiva försoningsläran

Under det första årtusendet var den klassiska försoningsläran den dominerande. På 1000-talet framställde däremot Anshelm av Canterbury den bibliska läran om försoningen på ett mycket klart och systematiskt sätt. Hans uppfattning har kommit att kallas den objektiva försoningsläran.

Enligt Anshelm är det inte till djävulen som Jesu liv betalas, utan till Gud. Detta har han naturligtvis helt rätt i. Det bibliska vittnesbördet är tydligt pÃ¥ denna punkt. Paulus skriver: “Och lev i kärlek, sÃ¥ som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för oss som offergÃ¥va, ett välluktande offer Ã¥t Gud” (Ef. 5:2). I Hebreerbrevet omtalas Kristus som det fullkomliga offret som förebildats av de gammaltestamentliga offren i Jerusalems tempel. Och att judarna offrade till Gud och inte till djävulen är ju en självklarhet som inte kräver nÃ¥gon vidare diskussion.

Utgångspunkten för Anshelm är att Gud är helig och rättfärdig och därför inte kan acceptera någon synd. Människan är dock fallen i synd och kan därför inte godtas av Gud. Om Gud skulle se mellan fingrarna med synden och ondskan skulle Han inte längre vara den gode Skaparen, utan en likgiltig, överslätande gud som inte bryr sig om de brott vi begår.

Genom vår synd har vi kränkt Guds majestät. Detta oerhörda brott mot den Högste och Hans vilja måste straffas eller kompenseras. Vi kan omöjligen kompensera vårt oändligt svåra brott. Därför återstår för vår del ett oändligt straff, nämligen helvetet. Men Gud älskar oss människor och vill frälsa oss från helvetet. Det är här Jesus blir vår Frälsare. Han straffas i vårt ställe på korset, betalar priset för våra brott och försonar på så sätt Gud med mänskligheten.

Anshelms objektiva försoningslära fick genast spridning bland teologerna och blev den normerande uppfattningen långt framöver i den västliga kristenheten. Generellt sett kan man säga att i östkyrkan, alltså i den ortodoxa delen av kristenheten, har man hela tiden tänkt sig försoningen utifrån den klassiska modellen.

I väst stod den objektiva försoningsläran mer eller mindre ohotad frÃ¥n Anshelms tid ända fram till senare delen av 1800-talet, dÃ¥ den liberala teologin trängde fram och den s.k. subjektiva försoningsläran vann gehör. Enligt denna krävs ingen betalning alls, varken till Gud eller till djävulen. Gud behöver inte blidkas med offer dÃ¥ Han förlÃ¥ter människorna. Det är istället människan som genom betraktandet av Guds i Jesus självutgivande, lidande kärlek skall omstämmas till tro och genkärlek till den förlÃ¥tande, kärleksfulle Fadern. När denna förändring sker i den troendes hjärta försonas han med Gud (därav “subjektiv” försoningslära). I Sverige var det P. P. Waldenström, Svenska Missionsförbundets lärofader, som spred denna villfarelse.

Försoningsläran i Häxan och lejonet

C. S. Lewis är dunkel dÃ¥ det gäller försoningen. I Kan man vara kristen?, en introducerande bok som avser att förklara det grundläggande i den kristna tron (den engelska titeln är Mere Christianity, vilket betyder ungefär “Kristendomen rätt och slätt”), skriver han: “Kärnan i den kristna tron är att Kristi död pÃ¥ nÃ¥got sätt satt oss i det rätta förhÃ¥llandet till Gud och gjort det möjligt för oss att börja pÃ¥ nytt. De olika lärorna om hur den medförde detta är en annan sak” (s 58f.).”Teorierna om Kristi död är inte kristendom, de är förklaringar pÃ¥ hur den verkar; de kristna har inte alla samma uppfattning om deras betydelse” (s 59). De olika uppfattningarna fÃ¥r stÃ¥ sida vid sida och ingen tycks bättre än nÃ¥gon annan. Efter att ha förklarat sin egen, som det tycks mig eget uttänkta syn pÃ¥ försoningen (som vi inte kan gÃ¥ in pÃ¥ här) avslutar han med orden: “Det är pÃ¥ sÃ¥ sätt jag för egen del tänker mig vad de kristna kallar ‘försoningen’. Men kom ihÃ¥g att detta endast är ännu en bild. Förväxla den inte med själva saken. Och är den inte till hjälp för er sÃ¥ lÃ¥t den vara” (s 63). Denna relativism stÃ¥r fjärran frÃ¥n t.ex. vÃ¥ra lutherska bekännelseskrifters klara avgränsningar och förkastande av avvikande uppfattningar.

I Häxan och lejonet, som utspelar sig i fantasivärlden Narnia, framträder däremot en tydlig försoningslära. Boken har tydliga bibliska anspelningar. Den vita häxan är djävulen och lejonet Aslan är Kristus. Huvudpersonerna utgörs av fyra syskon, Peter, Susan, Edmund och Lucy, som kallas söner av Adam och döttrar av Eva. En av dessa, Edmund, har svikit sina syskon och sällat sig till häxan. Han lockades av kolakarameller som motsvarar den förbjudna frukten i Edens lustgÃ¥rd. Enligt kejsarens (Gud Fader) urÃ¥ldriga bestämmelse tillhör därför Edmund häxan. Häxan säger till Aslan dÃ¥ hon kommer för att utkräva sitt byte: “Du om nÃ¥gon känner den trolldom som kejsaren nedkallade över Narnia i begynnelsen. Du vet att varje förrädare tillfaller mig som rättmätigt byte och att jag har rätt att döda en för varje förräderi” (s 117).

Efter att ha samtalat i enrum nÃ¥dde häxan och Aslan en hemlig överenskommelse. Sedan proklamerade Aslan för alla: “Vi har enats. Hon har avstÃ¥tt frÃ¥n kravet pÃ¥ er brors blod” (s 118). SÃ¥ fÃ¥r Edmund gÃ¥ fri och en lättnad sprider sig bland Narnias invÃ¥nare. Aslan känner dock ingen glädje utan vandrar sorgsen bort. Den hemliga överenskommelsen hade nämligen inneburit att Aslan skulle utlämna sig själv Ã¥t häxan för att dödas. Vid stenbordet, offerplatsen, hÃ¥nas och misshandlas han och hans lejonpäls rakas av (jfr Jes. 53:7). När häxan stiger fram med offerkniven för att ända Aslans liv säger hon: â€NÃ¥, vem har vunnit nu, va? Du dÃ¥re, som trodde att du skulle kunna rädda människoförrädaren! Nu dödar jag dig i hans ställe som vi kom överens om, för att trolldomen skulle gÃ¥ i uppfyllelse. Men när du är död, vad hindrar mig dÃ¥ frÃ¥n att döda honom ocksÃ¥? Och vem skall dÃ¥ rycka honom ur mina händer? Vet, att du har skänkt mig Narnia för alltid, du har mist ditt eget liv utan att rädda hans! I den vetskapen – förtvivla och dö!†(s 126).

När sedan de tvÃ¥ systrarna Lucy och Susan likt mariorna vid Jesu grav kommer till stenbordet fÃ¥r de bevittna Aslans uppstÃ¥ndelse. Susan frÃ¥gar strax: â€Men hur hänger allt det här ihop egentligen?†(s 132). Aslan svarar henne: â€Trolldomen frÃ¥n tidernas morgon kände häxan till, men det fanns en ännu äldre trolldom som hon inte visste om. Hennes kunskap sträcker sig inte längre än till tidernas morgon. Men om hon kunde ha skÃ¥dat in i stillheten och mörkret före tidernas morgon, skulle hon ha läst en annan besvärjelse där. Och dÃ¥ skulle hon ha vetat att om nÃ¥gon, som inte hade begÃ¥tt förräderi, frivilligt lät sig dödas i förrädarens ställe, sÃ¥ skulle Stenbordet rämna och Döden arbeta baklänges†(s 132).

Vi ser alltså hur försoningsuppfattningen i Häxan och lejonet följer den klassiska försoningslärans föreställningar. Aslan (Jesus) ger sitt liv som ett offer åt häxan (djävulen) och inte åt kejsaren (Gud Fader). Häxan blir lurad och tror i sitt högmod sig kunna besegra Aslan och sedan göra sig till allas härskare.

Det bibliska vittnesbördet

Vi har redan sett att Bibeln inte alls lär att Jesus betalar med sitt liv Ã¥t djävulen. Däremot är det sant att Jesus genom sin korsdöd har befriat oss frÃ¥n djävulens makt. Han har med sitt strafflidande och sin död betalat hela vÃ¥r syndaskuld inför Gud. Därmed är djävulen besegrad. När skulden är utraderad finns nämligen inte längre nÃ¥gonting att anklaga oss för. Djävulen är satan, anklagaren, som bara har makt över de människor som lever oförsonade med Gud. De frälsta har övervunnit djävulen â€genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord (evangeliet)†(Upp. 12:11)

Bibeln lär alltsÃ¥ klart och tydligt den objektiva försoningsläran. Samtidigt framhÃ¥ller den likt den klassiska försoningsläran att djävulen besegrades genom Jesu korsdöd pÃ¥ Golgata, om än pÃ¥ ett annat sätt. Därigenom att Fadern blidkas besegras djävulen och hans onda anhang. I Kol. 2:13-15 ser vi detta samband: “Ni som var döda pÃ¥ grund av era överträdelser och er oomskurna natur, ocksÃ¥ er har Han gjort levande med Kristus. Han har förlÃ¥tit oss alla överträdelser och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har Han tagit bort genom att spika fast det pÃ¥ korset (den objektiva försoningsläran). Han har klätt av väldena och makterna och förevisat dem offentligt, när Han pÃ¥ korset triumferade över dem (den klassiska försoningsläran)”. I Folkbibelns not till Kol. 2:15, där de onda makterna sägs bli avklädda, stÃ¥r det: “klätt av. Bilden är hämtad frÃ¥n en segerrik fältherres triumftÃ¥g, i vilket krigsfÃ¥ngarna förevisades, där de nakna gick före fältherrens vagn”.

Litteratur:

C. S. Lewis: Häxan och lejonet (Bonnier Carlsen, 1996)

C. S. Lewis: Kan man vara kristen? (Libris, 1992)