Blog Image

Skattkistan

Nederstigen till helvetet

Artiklar Posted on 2019-07-04 14:19:06

Nederstigen till helvetet

I Apostolicum bekänner vi pÃ¥skens händelser med orden att Jesus Kristus blivit â€â€¦pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till helvetet, pÃ¥ tredje dagen uppstÃ¥nden igen ifrÃ¥n de dödaâ€. Det vi här ska ta fasta pÃ¥ är vad som menas med â€nedstigen till helvetetâ€. Det är viktigt att förstÃ¥ att detta inte innebär ytterligare ett steg i Kristi förnedring, att Han efter döden pinades i helvetet pÃ¥ samma sätt som alla ogudaktiga, Kristusförnekare och obotfärdiga syndare hamnar i helvetet efter döden.

I Sverige förkunnades genom Livets Ord pÃ¥ 1980-talet nÃ¥got som kallas JDS-läran, Jesus Died Spiritually (Jesus dog andligen). Jesus upphörde enligt denna lära att vara en del av Treenigheten, blev syndig och kom till helvetet, där Han plÃ¥gades av satan tills Han föddes pÃ¥ nytt och besegrade den onde och uppstod frÃ¥n de döda. Därmed var försoningen inte slutförd pÃ¥ korset, utan först i helvetet. Tanken att Kristus nedstigit till helvetet för att själv lida där har ocksÃ¥ tidigare framförts i kyrkohistorien (sÃ¥ Aepinus d. 1553), men strider mot vad som stÃ¥r i Luk. 23:46: â€Och Jesus ropade med hög röst: ´Far, i dina händer överlämnar jag min ande.´†Gud tog genast hand om Honom efter fullbordat verk pÃ¥ korset. Den brist som omnämns i Apg. 2:24, att â€Gud har uppväckt Honom och löst Honom ur dödens vÃ¥nda†syftar inte pÃ¥ Kristi själ utan pÃ¥ Hans kropp, som väntade pÃ¥ att fullkomnas i härlighet.

Kristus har visserligen lidit helvetesstraffen, men det gjorde Han då Han ännu levde och pinades på korset. Det var då Han led de eviga straffen i vårt ställe. Kristi nedstigande i helvetet innebär inte ytterligare och ännu djupare förnedring, utan utgör tvärtom det första steget på väg mot Hans fullständiga upphöjande. Kristus var redan tagen ur sitt lidande när Han besökte helvetet. Läran om Kristi nedstigande till helvetet bygger på vad Petrus skriver om detta:

â€SÃ¥ led ocksÃ¥ Kristus en gÃ¥ng för era synder. Rättfärdig led Han i orättfärdigas ställe för att föra er till Gud. Han blev dödad till kroppen men levandegjord genom Anden. I Anden gick Han sedan och förkunnade sin seger för andarna i fängelset, för dem som förr hade vägrat lyssna när Gud väntade tÃ¥ligt under Noas dagar medan arken byggdes. I den blev nÃ¥gra fÃ¥, Ã¥tta själar, frälsta genom vattnet†(1 Petr. 3:18–20).

Jesus blev alltsÃ¥ efter det att Han lagts i graven levandegjord, sÃ¥väl till kropp som själ, och begav sig dÃ¥ till â€andarnas fängelseâ€, d.v.s. där själarna till de otroende människorna hÃ¥lls i förvar i väntan pÃ¥ den yttersta domen. Där â€förkunnade Han sin segerâ€. Det här använda verbet (gr. käryssein) har neutral innebörd och kan utifrÃ¥n sammanhanget betyda sÃ¥väl att predika lagens straffdom (ex. Matt. 3:1, Apg. 15:21, Rom. 2:21) som att predika evangeliets frälsning (ex. Matt. 4:23, 9:35). FrÃ¥gan infinner sig dÃ¥ vilket slags budskap Jesus predikade för andarna i fängelset.

En vanligt förekommande bild i den kyrkliga konsten visar hur Jesus stiger ned till de dödas boning och predikar evangelium, frälsningens budskap, för andarna som där hållits fångna. Dessa befrias därmed och förs av Kristus till de saligas boning. Det finns lite olika varianter av denna grundtanke. Kyrkofadern Origenes (ca 185-ca 254) menade att Kristus frälste alla människor, att hela människosläktet, och t.o.m. demonerna inkl. djävulen själv, blir saliga. Kyrkan har med rätta tagit avstånd från allfrälsningsläran (gr. apokatastasis pantån) och Origines fördömdes senare vid det andra konciliet i Konstantinopel 553.

Andra menar att de ofrälsta själarna fÃ¥r en chans till omvändelse efter döden, i synnerhet de som aldrig fick chansen att höra evangeliet här pÃ¥ jorden. Men det ges inga fler chanser till omvändelse efter döden. Man förblir för evigt i den andliga ställning man befann sig i vid döden. När â€ett träd faller omkull, mot söder eller norr, sÃ¥ ligger det pÃ¥ den plats där det har fallit†(Pred. 11:3).

De romerska katolikerna har den läran, att Kristus nedsteg till den plats i dödsriket, limbus patrum, där de heliga fäderna och alla gudfruktiga från gamla förbundet befann sig i väntan på befrielsen genom Kristi frälsningsverk. Under medeltiden framfördes skådespel där Kristus gör en plundringsräd mot helvetet under tiden mellan korsfästelsen och uppståndelsen. Han befriar där de rättfärdigas själar och eskorterar dem i triumffärd till himlen. Detta skådespel framförs alltjämt i Österns ortodoxa kyrkor på påskafton, alltså på lördagen, dagen före påskdagen. Motivet förekommer också på mängder av ikoner. Men också denna lära är felaktig. Det förstår man t.ex. av vad som inträffade på förklaringsberget, där Jesus uppenbarade sig i sin härlighet för sina lärjungar Petrus, Jakob och Johannes. Jesus var inte ensam, utan vid sin sida hade Han Mose och Elia, som alltså redan levde i salig gemenskap med sin Frälsare (Matt. 17:1–7).

Jesu predikan i helvetet var inte evangelium, ett budskap och ett erbjudande om frälsning. Det var tvärtom fråga om en domsförkunnelse, där Jesus proklamerade sin seger över alla sina fiender, de som under sin nådatid på jorden i otro förkastat frälsningens evangelium. Nu får dessa, till grämelse och dom, se Honom som segrat, se att Guds löften som de vägrade att tro på visat sig vara sanna. Hela sammanhanget gör detta klart.

Det är inte tal om människor som under sina liv pÃ¥ jorden inte haft tillfälle att höra Guds ord, utan om sÃ¥dana som förhärdat sig mot Guds ord. De människor som Petrus omtalar är ju sÃ¥dana som â€förr hade vägrat lyssna när Gud väntade tÃ¥ligt under Noas dagar medan arken byggdes†(1 Petr. 3:20). Dessa människor framställs framför vÃ¥ra ögon som ett varnande typexempel pÃ¥ människor som kommer att gÃ¥ under vid Människosonens Ã¥terkomst. De ställs i motsättning till de fÃ¥, Ã¥tta individer, som räddades genom arken. PÃ¥ samma sätt räddar oss dopet och tron pÃ¥ Jesus frÃ¥n den stora världsundergÃ¥ngen i samband med Människosonens Ã¥terkomst, dÃ¥ hela det bortvända människosläktet ska förgÃ¥s. Jesus själv undervisade pÃ¥ exakt samma sätt, dÃ¥ Han sade:

â€SÃ¥ som det var under Noas dagar, sÃ¥ ska det vara när Människosonen kommer. Under dagarna före floden Ã¥t de och drack, de gifte sig och blev bortgifta ända till den dag dÃ¥ Noa gick in i arken, och de visste ingenting förrän floden kom och ryckte bort dem alla. SÃ¥ ska det bli när Människosonen kommer. DÃ¥ ska tvÃ¥ män vara ute pÃ¥ Ã¥kern. Den ene ska tas med, den andre lämnas kvar. TvÃ¥ kvinnor ska mala vid kvarnen. Den ena ska tas med, den andra lämnas kvar†(Matt. 24:37–41, ocksÃ¥ Luk. 17:26–27).

Det var alltsÃ¥ de otroende människorna, de hÃ¥rdnackade, de som hela tiden stod emot evangeliet, som till sist, när Jesus â€blivit levandegjord genom anden†(1 Petr. 3:18) fick se den som de förkastat, den som nu visade sig vara deras domare. Även i övrigt hänvisar sammanhanget i 1 Petr. 3 till att det är lagens domsförkunnelse som Jesus predikar. De kristna förmanas att här pÃ¥ jorden tÃ¥ligt utstÃ¥ lidande och hÃ¥n frÃ¥n den otroende världen i väntan pÃ¥ Guds rättvisa dom som pÃ¥ den yttersta dagen kommer att drabba alla som förföljer Hans församling (1 Petr. 3:14-4:7).

Denna förmaning till tåligt lidande förstärks av Kristi eget exempel. Hans liv här på jorden var en lidandets tid. Men genast efter att ha gjorts levande inställde Han sig inför andarna i fängelset som domare, och Han är också den som vid världens slut kommer att visa sig vara den som dömer levande och döda. De kristna som lider här på jorden ska med sin Mästares exempel som förebild härda ut, tills de får full upprättelse på domens dag. Inte på grund av egen förtjänst, utan enbart för det utrunna blodet skull, med vilket Kristus vårt Påskalamm tvättat oss rena från all synd.



Den nytestamentliga kyrkan är Guds Israel

Artiklar Posted on 2019-06-14 13:37:54

Den nytestamentliga kyrkan är Guds Israel

â€Gör upp med judefientligheten†uppmanas vi kristna gÃ¥ng efter annan att göra. Hur ska man förhÃ¥lla sig till en sÃ¥dan förmaning? Varje sann kristen älskar alla människor, vilket folkslag de än kommer frÃ¥n. Detta gäller även det judiska folket. Sanna kristna tar därför avstÃ¥nd frÃ¥n allt vad antisemitism heter och ser med förfäran pÃ¥ de alltmer fientliga attityderna mot judar, som breder ut sig i samhället. Detta innebär dock inte att godkänna judendomen som religion, att hävda att de judar som förnekar Jesus skulle vara Guds barn eller stÃ¥ i ett frälsande förbundsförhÃ¥llande till Gud. Att ställa antisemitism och en positiv syn pÃ¥ judendomen mot varandra, vilket ofta sker, är en falsk dikotomi.

Helt grundläggande för kristen tro är att Jesus är den ende Frälsaren, sÃ¥som Han själv (Joh. 14:6) och Hans apostlar hävdar (Apg. 4:12, 1 Joh. 5:12). De judar som inte ser att Jesus är Gamla testamentets centrala innehÃ¥ll är andligt blinda (Joh. 5:46–47, 2 Kor. 3:14–16). De tillhör inte Israel i bibelteologisk bemärkelse, eftersom alla som härstammar frÃ¥n Israel (etniskt) inte är Israel (i andlig bemärkelse) (Rom. 9:6). De sanna judarna är istället de som blivit födda pÃ¥ nytt av den Helige Ande genom tron pÃ¥ Jesus, vare sig de är av judisk eller hednisk börd (Rom. 2:28–29). Därför kallar Paulus kyrkan, d.v.s. alla som är â€en ny skapelse†genom att ha sin stolthet i â€Herren Jesu korsâ€, för â€Guds Israel†(Gal. 6:14–16).

I sÃ¥dana här diskussioner brukar ordet â€ersättningsteologi†användas för att beteckna ovanstÃ¥ende bibliska stÃ¥ndpunkter, men det är en missvisande term. Nya testamentets kyrka har inte ersatt, utan utvidgat Israel, pÃ¥ sÃ¥ sätt att hedningarna nu sÃ¥som grenar inympats i olivträdet, det sanna Israel, och fÃ¥tt del av dess rot och sav (Rom. 11:17). Under gamla förbundets tid utgjordes det sanna Israel av dem som likt Abraham höll fast vid löftet som Gud hade gett – löftet om den, i vars namn alla folk pÃ¥ jorden skulle välsignas (1 Mos. 22:18). Dessa var alltid en minoritet inom judafolket, en â€kvarleva†eller â€rest†(Jes. 10:22, Rom. 9:27), pÃ¥ profeten Elias tid endast sju tusen till antalet (1 Kung. 19:18, Rom. 11:4). Det var denna rest, de sanna Abrahamsbarnen, som tog emot den utlovade Messias när Han väl uppenbarat sig och evangeliet förkunnats för dem. SÃ¥ var det med den gamle Simeon som tog barnet Jesus i sina armar. Han bytte dÃ¥ inte religion, ersatte inte sin judendom med kristendom. Det som skedde var att de gammaltestamentliga profetiorna gick i uppfyllelse. Simeon fick se hur de löften han hela sitt liv trott pÃ¥ blev verklighet (Luk. 2:25–35). Det nya i och med missionsbefallningen (Matt. 28:18–20) är att nu ocksÃ¥ hedningar kan bli medborgare i det sanna Israel (Ef. 2:12–13) – därav att Israel utvidgats (ej ersatts!). De etniska judar som inte tror pÃ¥ Jesus bryts dock bort (Rom. 11:17). Det finns nämligen bara ett Guds folk, och det är de judar och hedningar som tillsammans tror pÃ¥ Jesus Kristus, â€Han som gjorde de tvÃ¥ till ett och rev ner skiljemuren†(Ef. 2:14/15). Det är endast de som har Abrahams tro som är hans verkliga barn (Gal. 3:7). De judar som inte känner evangeliet utan â€försöker upprätta sin egen rättfärdighet†(Rom. 10:3) befinner sig utanför frälsningen (Rom. 10:1).


Den sanna kärleken till det judiska folket består mot bakgrund av allt detta förstås i att dela evangeliet, det glada budskapet om Jesus, med dem. Paulus älskade dem så mycket att han ständigt hade stor sorg och vånda i sitt hjärta p.g.a. dem (Rom. 9:1–2). Orsaken till hans sorg var att de flesta av dem inte trodde på Jesus och därför blev fördömda (Rom. 9:3).

Att underkänna den judiska religionen är inte att bidra till antisemitism, inte heller att underblåsa hatbrott mot judar. Visst har det under kristet namn begåtts många övergrepp mot judar genom historien. Detta är beklagligt, men det är människors syndfullhet och inte ovanstående bibliska ståndpunkter som bär skuld för detta. Att se endast de kristna (judekristna och hednakristna) som Guds Israel, vilket Paulus gjorde (Gal. 6:16), leder inte till förföljelser, lika litet som förkastandet av andra religioner per automatik leder till förtryck av dessa religioners anhängare.

En annan sak är att det judiska folket genom sin blotta existens är ett slags Gudsbevis. Medan andra smÃ¥ folkslag frÃ¥n antiken för länge sedan gÃ¥tt under eller upplösts bestÃ¥r judarna ännu idag, trots mÃ¥nga försök att förgöra dem. Men orsaken till denna omsorg frÃ¥n Gud är inte att judendomen innebär en sann och frälsande fortsättning av patriarkernas och profeternas religion. Gud har istället bevarat sitt gamla egendomsfolk för att Han, allt intill tidens slut, ska Ã¥terinympa medlemmar av dem i det sanna trädet Israel (Rom. 11:23). Detta sker parallellt med inympandet av hedningar under det att evangeliet drar fram i segertÃ¥g genom alla länder och tider. Det är genom hedningars och judars upptagande i Guds rike – genom omvändelse och tro pÃ¥ Jesus Kristus – intill tidens slut, som alla utkorade till sist inbärgats. â€Det är sÃ¥ hela Israel ska bli frälst†(Rom. 11:26) – Israel i dess sanna, andliga betydelse.

Lars Borgström



Recension av Tillbaka till friheten – att tänka lutherskt idag

Recensioner Posted on 2017-10-26 22:04:57

Recension av Tomas Nygrens och Kjell O Lejons bok “Tillbaka till friheten – att tänka lutherskt idag” i Världen Idag, publicerad oktober 2017:

————–

Recension av Tillbaka till friheten – att tänka lutherskt idag

Den 31 oktober är det pÃ¥ dagen 500 Ã¥r sedan Martin Luther spikade upp de 95 teserna pÃ¥ slottskyrkans port i Wittenberg, det som blev startskottet till reformationen och den lutherska kyrkans uppkomst, i förlängningen ocksÃ¥ till hela protestantismen. Lagom till detta jubileum har Tomas Nygren och Kjell O Lejon, bÃ¥da verksamma vid Johannelunds teologiska högskola, gett ut den lilla boken (120 s) Tillbaka till friheten – att tänka lutherskt idag. Boktiteln hÃ¥ller vad den lovar: Genom att pÃ¥ ett enkelt och klart sätt förklara vad evangeliet är – â€jag är djupast sett vad Gud förklarar mig vara för Kristi skull: rättfärdig†(s 38) – leder boken läsaren in i den verkliga, andliga friheten. Och genom att behandla en rad centrala teologiska frÃ¥gor ur ett lutherskt perspektiv blir boken en god introduktion till lutherskt tänkande. Nygren har skrivit tjugofyra kapitel och Lejon de tvÃ¥ avslutande, som handlar om Luthers liv och lutherdomens betydelse för samhällets utveckling.

Viktiga sanningar lyfts fram

NÃ¥gra klargöranden i boken är särskilt välbehövliga i vÃ¥r tids andliga och kyrkliga klimat, som vad helheten beträffar i rask takt avlägsnar sig frÃ¥n biblisk, klassisk kristen tro. Till klargörandena hör framhÃ¥llandet av Guds helighet och Hans beslutsamhet att bestraffa synden. Nygren fastslÃ¥r: â€Gud [kan inte] vara tolerant mot det onda. Gud beskrivs i Bibeln som helig och rättfärdig, med andra ord extremt allergisk mot all ondska och orättfärdighet†(s 37). Lika tydligt som Guds vrede framträder ocksÃ¥ nÃ¥den – för Kristi skull: â€Bakom rättfärdiggörelsen ligger att Gud själv i Kristi korsdöd tar pÃ¥ sig sin egen reaktion mot all orättfärdighet. I människans ställe tar Kristus kostnaden. Därför kan Gud vara nÃ¥dig†(s 38).

Konsekvensen av detta är förstÃ¥s att kristendomen, med dess tro pÃ¥ Kristus Frälsaren, är den enda sanna, frälsande religionen. Detta vÃ¥gar fÃ¥ teologer och kyrkliga ledare säga idag, utan anpassar sig hellre till rÃ¥dande tidsanda, där pluralism, inklusivism och tolerans är dygd. Dock inte sÃ¥ Nygren, som i kapitlet â€Andra religioner och Kristus – vad säger Luther?†skriver: â€Därför behöver budskapet om Kristus predikas för alla, bÃ¥de i den kristna kyrkan, och utanför kyrkan – även för dem som tillhör andra religioner. Bara i Jesus Kristus finns en frälsande gudsrelation†(s 90).

Nygren lyfter ocksÃ¥ fram en viktig sak vad gäller förhÃ¥llandet Skriften – kyrkan. FrÃ¥n romersk-katolskt hÃ¥ll hävdas att Bibeln är en produkt av kyrkan (och i förlängningen av detta ligger ansprÃ¥ket pÃ¥ tolkningsföreträde av â€deras egen bokâ€). Gentemot detta skriver Nygren: â€Luther ansÃ¥g att det var fel att säga sÃ¥. Tvärtom, menade han. Genom det bibliska budskapet skapas kyrkan. Det är Skriften som är kyrkans moder. Kyrkan mottog skriften. Den kände igen Bibeln pÃ¥ dess livgivande Kristus-budskap. Kyrkans tradition stÃ¥r inte över Skriften, utan under den†(s 43f.). Samtidigt avgränsas mot en alltför radikal tolkning av â€Skriften allenaâ€, där kristna i traditionsfientlig anda utrensar allt som inte explicit stÃ¥r skrivet i Bibeln: â€Luther menade att kyrkans tradition var bra bara den fick rätt roll. Den hjälper oss att förstÃ¥ Bibeln. Däremot är den ingen separat uppenbarelse†(s 44).

Några anmärkningar

Det märks gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng att Nygren är en god kännare av luthersk teologi, dock skulle nÃ¥gra detaljer i boken kunna ifrÃ¥gasättas och diskuteras. Här ska endast nämnas en skönhetsfläck. När Nygren tar upp Luthers olyckliga uttalanden om judarna, skriver han att fastän reformatorn â€har bidragit med sÃ¥ mycket gott är han inget helgon (min kurs.)†(s 97). En avgörande viktig sak för Luther – en direkt följd av hans lära om rättfärdiggörelsen – är dock att alla kristna, varje människa som förtröstar pÃ¥ Kristus, är ett helgon som är lika helig och ren inför Gud som Kristus själv. Nygrens uttryck att Luther inte var nÃ¥got helgon kan naturligtvis uppfattas pÃ¥ ett riktigt sätt utifrÃ¥n vardagligt sprÃ¥kbruk, men i en bok om luthersk teologi blir formuleringen olycklig.

Det ges en bra framställning av Luthers tvÃ¥regementslära, hur Gud styr världen med sina tvÃ¥ händer; med högra handen kyrkan och med vänstra handen världsliga myndigheter. Nygren visar med den norska kyrkan under nazi-ockupationen som positivt exempel, hur kyrkan, som hör till det andliga regementet, har en kritisk, protesterande roll att fylla när staten bryter mot Guds lag, som gäller alla människor i alla samhällen. â€Med andra ord var kyrkans funktion förutom förkunnare av evangelium ocksÃ¥ att vara ett slags samvete, en profetröst i samhället†(s 69), skriver han helt riktigt. Dock undrar man varför Nygren endast beskriver denna nödvändiga profetiska röst, varför den inte ocksÃ¥ fÃ¥r ljuda i boken. T.ex. hade det varit pÃ¥ sin plats med ett fördömande av Sveriges abortlagstiftning och abortpraxis med ca hundra dödade människor varje dag, Ã¥ret runt. Det hade verkligen varit â€att tänka lutherskt idagâ€.

Lutherdomens samhälleliga betydelse

Kjell O Lejon avslutar boken med en kortfattad skiss av Luthers liv och en reflektion över lutherdomens historiska betydelse för vÃ¥rt samhälle. PÃ¥ ett övertygande sätt visar Lejon hur â€luthersk kallelselära, hederlighetskultur och arbetsetik†varit välgörande för vÃ¥rt land (s 120). Det lutherska arvet har bidragit till â€en utbildningsmässig, social, kulturell och ekonomisk utveckling som bildar en grund för vÃ¥r demokrati och vÃ¥rt välfärdssamhälle†(s 116). Ett tänkvärt exempel som Lejon bjuder pÃ¥, när det gäller vad en rätt tro pÃ¥ Gud kan innebära för danandet av ett folks karaktär, är svaret ryssarna en gÃ¥ng fick, när de undrade hur det kom sig att svenska soldater fungerade sÃ¥ bra som de gjorde. Det var den kristna folkfostran, som gjort soldaterna â€hederliga, gudfruktiga, tappra och angenäma†(s 119).

En personlig reflektion: Det är nästan smärtsamt att påminna sig om, att vårt lands grundläggande tankevärld och värderingssystem en gång varit sådana som Lejon beskriver dem, och hur detta idag till stor del kastats ut under 1900- och det begynnande 2000-talets sekulariseringsprocess. Finns det månne en väg tillbaka? En sak vet i alla fall alla kristna: Herrens uppmaning till omvändelse gäller ännu – en omvändelse som måste börja med de kristna kyrkorna och samfunden (se Jer. 15:19–20).

Recensenten Lars Borgström är präst i Lutherska Församlingen

i Stockholmsområdet och har en masterexamen i teologi

Tomas Nygren och Kjell O. Lejon, Tillbaka till friheten – att tänka lutherskt idag, 120 s, EFS Budbäraren. ISBN 978-91-982529-5-8, Klippan 2017.



Recension av Inte så bara

Recensioner Posted on 2017-06-22 12:48:26

Recension av Inte så bara, publicerad i Världen Idag 16/6 2017

Recension av Inte så bara

Såsom förväntat och som sig bör har under detta jubileumsår flera böcker om Luther och reformationen utkommit. BV–Förlag, som gett ut Daniel Ringdahls Inte så bara – om reformationen och att vara evangelisk-luthersk kristen, är att gratulera till en angelägen och välkommen publikation.

Stil, form och syfte

Ringdahl skriver flyhänt och ger en lättfattlig framställning också av djuplodande sanningar. Boken är välstrukturerad med en historisk och en teologisk del.

I inledningen skriver Ringdahl att han i första hand riktar sig till â€den intresserade lekmannen som vill ha en lättillgänglig introduktion till reformationen och den evangelisk-lutherska tron†(s 15). Denna ambition lyckas han väl med. Men boken är samtidigt till nytta även för den redan insatte.

Välgörande försvar av luthersk helgelselära

Allra bäst blir Ringdahl dÃ¥ han vederlägger Patrik Hagman och Joel Halldorf, som i en pÃ¥fallande oinitierad bok om luthersk teologi, Inte allena (Libris 2017), bl.a. kritiserar Luthers lära om tron allena därför att den skulle försumma helgelsen. Ringdahl visar hur Hagman&Halldorf själva begÃ¥tt ett ödesdigert misstag genom att blanda samman rättfärdiggörelse och helgelse (s 100). Med enkla, lättillgängliga citat visar han sedan hur grundlös Hagman&Halldorfs kritik är. Han skriver: â€I katekesens undervisning om dopet förklarar alltsÃ¥ Luther tydligt att människan ska svara pÃ¥ Guds frälsande nÃ¥d genom att varje dag slÃ¥ ner synden i sitt liv och leva i rättfärdighet och helighet inför Gud†(s 102).

Det är lika beklämmande varje gång man stöter på sådan kritik som Hagman&Halldorf levererar. Den anklagelse de framför tycks mycket svårutrotad, trots att minsta bekantskap med Luthers texter snabbt skulle omintetgöra tanken att reformatorn negligerar helgelsen.

Ingen ekumenism

David Hedegård använde på sin tid termen ekumenism om det falska kyrkliga enhetssträvande, som skedde på sanningens bekostnad. Detta till skillnad från den äkta ekumeniken, där man verkligen söker den gudomliga sanningen, uppenbarad i Bibeln. Det är tydligt att Ringdahl inte visar på ekumenismens väg, som idag ofta slutar i den romersk-katolska kyrkan. (se s 138f.).

Det reformatoriska genombrottet

Luthers reformatoriska genombrott placeras före publicerandet av de 95 teserna (s 39). Jag är av den bestämda uppfattningen att tidsföljden är den omvända, att Luther i själva verket gjorde upptäckten efter publiceringen av teserna 1517. Luther själv pekar ut 1519 som året för upptäckten av evangeliet (WA 54:185,12ff.).

Saken är av stor betydelse för bedömningen av de tidiga Lutherskrifterna (1513–1518). Ska dessa värderas som reformatoriska eller förreformatoriska? Om de klassas som reformatoriska minskar avståndet mellan Luthers och den romersk-katolska kyrkans lära.

Luthers syn på försoningen

En sak som kunde framställts klarare är Luthers försoningslära. Helt riktigt kan man i sÃ¥väl Bibeln som hos Luther finna olika sätt att tala om försoningen. Förutom den objektiva eller juridiska modellen, där Jesus uppfyller lagen i vÃ¥rt ställe och med sitt blod betalar priset för vÃ¥r synd, som Ringdahl korrekt menar â€bäst framhäver Guds självutgivande kärlek†(s 90), finns ocksÃ¥ kamp och seger-tematiken, där Jesus bekämpar och besegrar fördärvsmakterna (synd, död, djävul o.s.v.). Denna senare modell lyfts av Ringdahl fram som särskilt tilltalande (s 91).

Jag hade önskat att Ringdahl relaterat de olika modellerna till varandra och därvid visat att den modell som starkast framträder och är överordnad hos Luther är den juridiska. Det är människans syndaskuld inför Gud som utgör hennes verkliga problem, det är tyngden från den som trycker ned henne i helvetets avgrund. Men just genom att människan står i skuld till Gud, står under vreden (juridisk tematik), har också djävulen makt över henne (kamp och seger-modellen). När Jesus genom sin tillfyllestgörelse, sitt ställföreträdande strafflidande, stillar Faderns vrede och löser människan från hennes skuld, fråntar Han samtidigt djävulen dennes makt över människan. Djävulen är ju satan, anklagaren. När det inte längre finns någon skuld, när all synd är förlåten, finns det inte längre någonting att rikta anklagelser mot.

I följande Luthercitat framkommer att stillandet av Guds vrede och besegrandet av djävulen hör samman, men att det förra är det primära: “Den frihet där vi för evigt är fria frÃ¥n Guds vrede är obeskrivlig. Den är större än himlen och jorden och allt skapat. Av denna följer (min kurs.) ocksÃ¥ den andra friheten, där vi genom Kristus räddats och gjorts fria frÃ¥n lagen, synden, döden, djävulens makt och helvetet” (WA 40. II, 4, 11: LW 27, 4).

Nödvändig kritik saknas ibland

Ibland kunde en mer polemisk ton varit pÃ¥ sin plats. Det gäller t.ex. när Ringdahl skriver: â€Konkordieboken intar alltsÃ¥ en normativ roll för Svenska kyrkan†(s 72). Här nämns inte med ett ord hur Bibeln och de lutherska bekännelseskrifterna (Konkordieboken) numera öppet dras i smutsen. Den som utan kännedom om sakernas verkliga förhÃ¥llande läser denna framställning bibringas uppfattningen att Svenska kyrkan ännu idag skulle vara en luthersk kyrka.

Avslutande ord

Ringdahl har skrivit en utmärkt bok om evangelisk-luthersk tro. Här ett av många underbara avsnitt, där Ringdahl låter det frälsande evangeliet stråla fram i all sin klarhet och glans:

â€I Bibeln uppenbaras en främmande rättfärdighet – en rättfärdighet som kommer utifrÃ¥n och till oss – frÃ¥n Gud, som vi fÃ¥r lov att ta emot som en gÃ¥va utan medföljande krav pÃ¥ kompensation. Det är för bra för att vara sant! Tack, gode Gud, för att du garanterar att det verkligen är sant. Det är en stor nÃ¥d att fÃ¥ sätta sitt hjärtas hopp och tillit till Jesus, Guds Son†(s 134).

Recensenten Lars Borgström är präst i Lutherska Församlingen

i Stockholmsområdet och har en masterexamen i teologi

Daniel Ringdahl, Inte så bara – om reformationen och att vara evangelisk-luthersk kristen, 150 s, BV–Förlag. ISBN 9789175183176 Stockholm 2017.



Anden verkar genom Ordet och sakramenten

Insändare Posted on 2016-05-03 21:25:30

Insändare inskickad till Dagen den 31/1. Refuserad.

Anden verkar genom Ordet och sakramenten

I sitt försvar för sin uppskattande hÃ¥llning gentemot andra religioner hävdar biskop Ã…ke Bonnier att Guds Ande verkar i dem och att vi alla är â€barn till en och samma gud†(Dagen 31/3). Insändare inskickad till Dagen den 31/1. Refuserad.

Bibeln lär emellertid att endast de som är kristna är Guds barn: â€Men Ã¥t alla som tog emot honom (Ordet, Kristus) gav han rätten att bli Guds barn, Ã¥t dem som tror pÃ¥ hans namn†(Joh. 1:12). För Svenska kyrkans företrädare betyder emellertid inte Bibeln särskilt mycket. Därför är det möjligt att frÃ¥n det hÃ¥llet möta snart sagt vilka pÃ¥stÃ¥enden och uppfattningar som helst. Att lösgöra sig frÃ¥n den Heliga Skrift och ägna sig Ã¥t egna funderingar, Ã¥beropa privata uppenbarelser eller luta sig mot kyrkliga traditioner kallas inom luthersk teologi för svärmeri. Guds Ande uppenbarar sanningen för oss genom sitt Ord, i Bibeln. Genom sitt Ord och sina sakrament – ingen annanstans, och verkligen inte i andra religioner! – verkar Han pÃ¥ vÃ¥ra hjärtan, sÃ¥ att vi tror evangeliet om frälsning genom Jesus Kristus. VÃ¥r syndfulla natur vill emellertid inte lÃ¥ta sig nöja med det givna Ordet i den Heliga Skrift, utan ägnar sig hellre Ã¥t svärmeri i en eller annan form. Luther skriver pÃ¥ följande sätt i Schmalkaldiska artiklarna:

â€Med ett ord vidlÃ¥der svärmeriet Adam och hans barn frÃ¥n världens begynnelse till dess slut, enär det inplanterats och inympats som ett gift i dem av den gamle draken. Det är ocksÃ¥ ursprunget och drivkraften till allt kätteri, även till pÃ¥vedömet och muhamedanismen. Därför böra vi ovillkorligen hÃ¥lla fast därvid, att Gud vill handla med oss människor blott genom sitt yttre ord [d.v.s. Bibeln, egen anm.] och sakrament. Men allt som utan detta ord och sakrament prisas sÃ¥som ande, det är av djävulen.†(Svenska kyrkans bekännelseskrifter, s 334).

När Bonnier hävdar att det finns frälsning ocksÃ¥ i andra religioner visar han inte bara hur han avlägsnat sig frÃ¥n Bibelns vittnesbörd, utan även frÃ¥n sin egen kyrkas bekännelseskrifter. Luther skriver pÃ¥ ett annat ställe i Schmalkaldiska artiklarna om tron pÃ¥ Jesu Kristi försoningsverk, att â€allenast denna tro gör oss rättfärdiga†och gÃ¥r sedan genast vidare med hur viktigt det är att kyrkan hÃ¥ller fast vid detta:

â€FrÃ¥n denna artikel kan man icke vika eller beträffande densamma kan man icke göra nÃ¥gra eftergifter, om än himmel och jord och vad som icke äger bestÃ¥nd störtade samman. Ty ´det finns intet annat namn Ã¥t människorna givet, genom vilket vi kunna bliva saliga´, säger den helige Petrus Apg. 4. ´Och genom hans sÃ¥r äro vi helade´, Jes. 53†(Svenska kyrkans bekännelseskrifter, s 313).

Bara den kyrka som troget håller fast vid Bibelns ord om frälsning endast genom Jesus Kristus och frimodigt förkunnar detta budskap är till någon nytta och välsignelse för världen. Utan spridandet av detta budskap föds, lever och dör människor i andligt mörker. Det finns endast en Frälsare och utan Honom går människor förlorade (Joh. 3:36, 14:6, Apg. 4:12, 1 Joh. 2:23, 5:12, 2 Joh. 1:9).

Lars Borgström, präst i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet



Okej med läromässiga avsteg i över hundra år

Insändare Posted on 2016-03-10 19:35:35

Insändare publicerad i Dagen 9/3 2016

Okej med läromässiga avsteg i över hundra år

Joel Wadström pekade i en debattartikel (Dagen 25 februari) pÃ¥ diskrepansen mellan Svenska kyrkans förkunnelse och hennes bekännelseskrifter. Riktigt konstaterar han att â€en sÃ¥dan här utveckling sker inte över en natt och bakgrunden handlar till stor del om ledningens syn pÃ¥ bekännelseskrifternas auktoritetâ€. Men när tog denna utveckling sin början?

När det gäller bekännelseskrifternas roll som auktoritet i Svenska kyrkan skedde en mycket betydelsefull förändring 1893. Vid Allmänna kyrkomötet­ detta Ã¥r beslutades det att en â€evangelisk†syn pÃ¥ bekännelse­skrifterna skulle gälla. Med detta menade man att man inte skulle vara bunden vid bekännelseskrifternas bokstäver utan i stället skulle frihet Ã¥tnjutas.

Biskop Gottfrid Billing var främste företrädare för denna syn. Den motsatta stÃ¥ndpunkten kallades pejorativt i debatten för â€lagisk†eller â€juridiskâ€. Bakgrunden till 1893 Ã¥rs beslut var att det inkommit förslag om att reducera bekännelsen till att endast omfatta Augsburgska bekännelsen. Förslaget avslogs och alla bekännelseskrifter behölls, dock skulle â€evangelisk frihet†rÃ¥da i förhÃ¥llande till bekännelsens bokstav.

Detta lösliga och diffusa förhållningssätt till bekännelseskrifterna (var går gränserna för den evangeliska friheten?) bekräftades sedan vid kyrkomötena 1920, 1925 och 1934. Ett kyrkosamfund är naturligtvis i sin fulla rätt att ändra sin lära, men det är uppenbart att denna syn på bekännelseskrifterna inte var den som dess författare och undertecknare hade, inte heller den Svenska kyrkan tidigare haft eller som konfessionella lutherska kyrkor ännu i dag har.

Med hjälp av denna nya syn pÃ¥ bekännelseskrifterna, bedrägligt kallad â€evangeliskâ€, har Svenska kyrkan under mer än hundra Ã¥r kunnat ägna sig Ã¥t ett dubbelspel. Tack vare en formell bekännelse till bekännelseskrifterna, samtidigt som bundenheten begränsas till ett minimum, har förvandlingen av Svenska kyrkan frÃ¥n en luthersk kyrka till en kyrka anpassad efter den sekulariserade tidsandan varit mycket effektiv.

De konservativa grupperna inom Svenska kyrkan har därigenom kunnat lugnas och de liberala kan inte bli föremål för kyrko- och lärotukt.

De risker Joel Wadström talar om, att â€friheten till avsteg frÃ¥n läran i förlängningen blir kännetecknande för prästämbetet†och att â€vigningslöftena snart bara ärtomma ord†är sedan länge fullbordade fakta.

Lars Borgström,

präst i Lutherska församlingen i Stockholmsområdet



Jesajas bokrulle (Seth Erlandsson)

Recensioner Posted on 2015-09-18 07:35:17

Recension av Seth Erlandsson: Jesajas bokrulle (XP Media 2014)

Den som studerar teologi vid de statliga eller statligt godkända universiteten i Sverige får lära sig att Bibeln är en mänskligt tillkommen bok, där människors tankar om Gud kommer till uttryck. Den är inte Guds ord. De övernaturliga ingripandena av Gud, som möter oss i bibelordet, sägs vara påhittade eller myter, som avskalade den mytologiska dräkten kan bära på ett värdefullt andligt budskap – om de inte rakt av avfärdas som primitiva gudsföreställningar som vi idag, i vår förment andligt upplysta tid, bör ta avstånd från. De bibliska profetior, som förutsäger vad som – utifrån profetens perspektiv – ska ske i framtiden, säger man vara tillkomna i efterhand (s.k. vaticinium ex eventu) under sken av att vara förutsägelser. Inte minst gäller detta Jesajas bok. Ingen bibelbok har blivit så sönderstyckad och misshandlad som denna.

Jesajaboken på dess egna villkor

Därför är det värdefullt att en kommentar till Jesajas bok nu utkommit på svenska, där man får Jesajas bok förklarad utifrån denna bibelboks egna uppgifter. Seth Erlandsson, kommentarens författare, gör inte våld på Jesajas bok för att försöka förklara dess profetior på ett rimligt sätt utifrån inomvärdsliga (ateistiska) förutsättningar, utan visar tvärtom hur enhetlig Jesajas bok är till sin komposition och sitt budskap, när man läser boken så som den själv vill bli läst och tar de historiska uppgifterna som ges på allvar (inte minst att boken är skriven av profeten Jesaja på 700-talet f.Kr., inte av en rad jesajor under flera hundra års tid).

Erlandsson visar att Jesajas bok blir begriplig endast genom en sÃ¥dan läsning, medan bibelkritiken inte lyckats framlägga nÃ¥gra säkra forskningsresultat – tvärtom. Det verkar som att varje bibelkritisk Jesajaforskare med självaktning framför egna hypoteser och källkritiska teorier. Ett uttalande frÃ¥n Roy Melugin, som Erlandsson citerar, är belysande: â€Det föreligger en ofattbar mängd fundamentalt olika tolkningar av Jesajaboken. Det finns faktiskt sÃ¥ mÃ¥nga olika uppfattningar om Jesaja, att en person som är otränad i bibliska studier mycket väl kan undra om alla dessa är tolkningar av samma bok†(s 11). MÃ¥ngfalden av bibelkritiska tolkningar för tankarna till de ryttare som släpps lösa över jorden i Upp. 9:16: â€Antalet män i dessa ryttarhärar var tjugo tusen gÃ¥nger tio tusen.†Med andra ord ett överväldigande stort antal – tvÃ¥ hundra miljoner i denna villfarelsens armé! Sanningen har bara en form och skepnad, den utgör ett enhetligt helt. Falskheten däremot uppträder i oräkneliga former. TvÃ¥ motsatta pÃ¥stÃ¥enden kan inte bÃ¥da samtidigt vara sanna, men tvÃ¥ hundra miljoner olika pÃ¥stÃ¥enden kan alla samtidigt vara falska.

Kristus är Skriftens, också Jesajabokens, kärna och stjärna

Med enkelt, flytande sprÃ¥k och pedagogisk skicklighet leds läsaren, efter ett inledande kapitel om Jesajabokens bakgrund och bibelkritikens angrepp pÃ¥ boken, genom hela boken kapitel för kapitel. En alltigenom bibeltrogen tolkning görs, där även nytestamentliga bibelord tillÃ¥ts komma till tals och belysa Jesajas ord. SÃ¥ anförs t.ex. Rom. 10:16 som stöd för Jesajabokens enhet vad gäller författarfrÃ¥gan, d.v.s. att inte nÃ¥gon annan än Jesaja skrivit ocksÃ¥ det som följer efter kap. 39 (s 14). Änglarnas ord vid Jesu födelse â€Ã„ra vare Gud i höjden och frid pÃ¥ jorden†(Luk. 2:14) framställs som bekräftelsen pÃ¥ löftet om det nÃ¥des- eller fridsrike som skulle komma genom Frälsarens ankomst (Jes. 11:1, 6-7) och strafflidande (Jes. 53:5) (s 306f.). Att orden i Jes. 7:14 (om jungfruns son) och profetian i Jes. 53 (om Herrens lidande tjänare) – för att bara ta de allra mest kända profetiorna om Messias – syftar pÃ¥ Jesus Kristus är förstÃ¥s en sjävklarhet i denna kommentar (s 50 resp. 237ff.).

Kommentaren är rik pÃ¥ intressanta sakupplysningar och förklaringar av grundtextens ordagranna betydelse. Samtidigt är den till andlig uppbyggelse. Eftersom Jesaja, â€Gamla testamentets evangelistâ€, rikligen förkunnar evangeliet, gör även denna kommentar detta. Som exempel kan anföras förklaringen av Jes. 35:8-10, där det stÃ¥r om den â€den heliga vägen†som ingen oren ska färdas pÃ¥:

â€Hur kan detta vara ett glädjebudskap för syndare? Alla är ju orena syndare, alla utom Messias. MÃ¥nga har studsat inför textens fortsättning som enligt grundtexten ordagrant lyder: men den är till för dem (v. 8b). Bibel 2000 utelämnar dessa ord som obegripliga, andra översätter dem inte ordagrant. Men

dessa ord är inte alls obegripliga utan det glada budskapets huvudpoäng: Vägen, dvs. Messias, är till för orena. Alla som går den Vägen, dvs. tror på Messias och hans frälsningsgärning för dem, räknas som rena. De tillräknas Messias helighet och rättfärdighet. Därför kallas ´de som vandrar den Vägen´ (de troende) i Gamla testamentet för ´rättfärdiga´ och av Paulus i Nya testamentet för ´heliga´. Deras helighet har inte sin grund i egna gärningar eller i egen förmåga: De som vandrar den Vägen ska inte gå vilse, även om de är dårar. Lejon ska inte finnas där, rovdjur ska inte komma dit. De ska inte finnas där (v. 8c-9). Det är Vägen som gör att de inte går vilse, det är Vägen som håller rovdjuren på avstånd!†(s 125).

Att Bibel 2000 utelämnat v 8b visar hur svårt bibelkritiken har att förstå växlingen mellan lag och evangelium. Detta är också en av anledningarna till att bibelkritiska forskare fördelat olika textavsnitt på olika författare och förutsätter olika redaktionella ingrepp i efterhand (s 20). Man kan helt enkelt inte förstå att en och samma profet kan vara både doms- och frälsningsförkunnare. Men utifrån Bibelns centrum och huvudbudkap, Kristi försoningsdöd på korset, där såväl Guds dom som frälsning uppenbaras, blir Jesajas växlingar helt förklarliga. Dessa anges vara ett av Jesajabokens särskilda kännetecken (s 26).

Amillennialistisk kommentar

Inte bara bibelkritiken utan ocksÃ¥ kiliasmen eller millennialismen (föreställningen att ett kommande, yttre tusenÃ¥rigt fridsrike ska framträda pÃ¥ jorden) tillbakavisas i denna kommentar, även om det sker pÃ¥ ett mer diskret sätt. SÃ¥ förklaras t.ex. den yttersta tidens Sion, dit hedningar ska tillströmma (Jes. 2:2) och varifrÃ¥n undervisning ska utgÃ¥ (Jes. 2:3) vara Kristi kropp, kyrkan (s 36f.), och inte den fysiska klippan i Jerusalem med ett Ã¥teruppbyggt synligt tempel. Den idylliska tillvaro som beskrivs med ord om att â€vargar ska bo tillsammans med lamm†o.s.v. sägs beskriva den andliga frid som Messias kommer med (s 27, 58). Erlandsson skriver helt riktigt: â€Jesajas mÃ¥nga bilder, hämtade frÃ¥n naturen och jordiska förhÃ¥llanden, missuppfattas om man inte förstÃ¥r att det är frÃ¥ga om bilder för en andlig verklighet†(s 306). Inom teologin kallas det synsätt som Erlandsson, i likhet med klassisk lutherdom företräder, för amillennialism.

Tolkningen av Jes. 41:2

Av allt som nämnts ovan att döma utgör Jesajas bokrulle en traditionell bibeltrogen luthersk kommentar, utan några större överraskningar. På en viktig punkt framlägger emellertid Erlandsson en verkligt originell tolkning. Huruvida han kommer att få fler bibelforskare att ansluta sig till denna tolkningslinje återstår att se. Det gäller förståelsen av Jes. 41:2. Versen lyder:

â€Vem har lÃ¥tit denne uppstÃ¥ i öster, han som möts av rättfärdighet? Vem ger folkslag i hans vÃ¥ld och gör honom till härskare över kungar? Vem gör dem till stoft för hans svärd och som bortblÃ¥st halm för hans bÃ¥ge?â€

Den allmänna uppfattningen bland bibelforskare är att den man som här omtalas är Koresh (Cyrus). I Jes. 55:1 beskrivs denne medisk-persiske regent, där han nämns vid namn, i ordalag som påminner om 41:2. Koresh omtalas även i 41:25 som en härförare som ska gå fram i seger. Men är det även Koresh som omnämns redan i 41:2? Här intar Erlandsson ståndpunkten att så inte är fallet, inte heller att det skulle vara Abraham (så t.ex. Reed Lessing) eller Israels folk (så t.ex. Gezeliernas bibelverk), utan Sanherib, assyriernas kung, som år 701 f.Kr angrep alla städer i Juda rike och intog dem (Jes. 36:1), med undantag för Jerusalem.

Innan vi ser närmare på Erlandssons tolkning kan det vara klargörande att betrakta bibelkritikens uppfattning. Som bekant har denna sedan gammalt räknat med en annan författare/andra författare än profeten Jesaja när det gäller det som kommer efter kap. 39. Länge räknade man med en Deuterojesaja (en andra Jesaja) för kap. 40-55, men numera anses även dessa kapitel ha olika författare (Erlandsson nämner som exempel en forskare vid namn Eissfeldt, vilken räknar med 50 författare [!] för kap. 40-55, s 18). Grunden till att man frånkänner 700-talsprofeten Jesaja författarskapet för kap. 40-55 (och för den delen även kap. 56-66) kan ställas upp i följande syllogism, åskådligt framställd av August Pieper, som var professor vid seminariet i Wauwatosa, Wisconsin (Jesaias II. Kommentar über den zweiten Teil des Propheten Jesajas [1919], s. XXVIIf.):

1. All sann profetia hör hemma i en profets historiska samtid och vänder sig till dennes samtid, d.v.s. till människorna som levde där och då.

2. Jesaja II (= Jesaja kap. 40-66) hör inte hemma i profeten Jesajas historiska samtid och vänder sig inte till dennes samtida, utan hör hemma i exilen (mellan 549 och 538) eller i efterexilsk tid och vänder sig till folket i exil eller till dem som kommit tillbaka från exilen.

3. Alltså är Jesaja II (= Jesaja 40-66) och alla partier i den första delen, som intar samma ståndpunkt (Jes. 13:1-14, 23 exilsk; 21:1-10 exilsk; 24-27 efterexilsk, Delitzsch, 34-35 exilsk) inte från den profet Jesaja som levde 150-200 år tidigare, utan skrivna av en eller olika författare, som levt under eller efter exilen.

Utifrån denna syllogistiska uppställning är bibelkritikernas ståndpunkt vattentät, men frågan är huruvida premisserna 1 och 2 är riktiga. Pieper angriper premiss 1 och menar att denna är falsk. En sann profet talar också om sådant som kommer att hända i framtiden, och därför är det inga problem för Pieper att 41:2 handlar om Koresh (vilket också är hans ståndpunkt, a.a., s 211f., 216).

Erlandsson har naturligtvis inga generella invändningar mot att en profet också förutsäger framtida händelser. Det förekommer ju massvis av sådana i Jesajas bok, inte minst om Messias. Det intressanta är emellertid att när det gäller just vers 41:2, så angriper Erlandsson inte premiss 1, utan premiss 2. Han menar att profeten (inte Deuterojesaja, utan Jesaja) verkligen hör hemma i 700-talets Jerusalem och talar till sin samtids människor om samtida händelser!

Hur kan Erlandsson hävda detta? Grundbulten i resonemanget är att bibelforskare – såväl bibelkritiker som konservativa bibeltroende – utgår från att situationen är fångenskapen i Babylon på 500-talet f. Kr, medan det i verkligheten är den assyriska invasionen under Sanheribs ledning på 700-talet f.Kr (som skildrats i kap. 30-39) som utgör textens tidshistoriska kontext. I en historisk exkurs (s 150-153) visar Erlandsson att assyriernas kungar, för att legitimera sina maktanspråk, upprättade dubbelmonarkin Assur-Babel och medvetet kallade sig Babels kung. Erlansson skriver följaktligen:

â€Det är alltsÃ¥ oriktigt att hävda att Juda konfronteras med Babel först i och med den kaldeiska eller nybabyloniska regimen i Babel 605-539. PÃ¥ Jesajas tid var Assur en assyrisk-babylonisk dubbelmonarki, vars mest inflytelserika stad var Babel. Det kan därför sägas finnas starka skäl för Jesaja att kalla den assyriska världsmakten inte bara för Assur utan stundom ocksÃ¥ för Babel, liksom att kalla Assurs kung för â€Babels kung†(se Jes. 14:4). [—]

Låt mig också påminna om att man inte behöver vänta tills den nybabyloniska världsmakten erövrar Juda genom Nebukadnessar (605-562), innan man kan tala om plundring av Juda, deportation och fångenskap. Just på Jesajas tid skedde en plundring och en deportation som kulminerade år 701 och som var väl så omfattande som den nybabyloniska†(s 153).

Förutom denna historiska bakgrund finns det även kompositionella skäl som talar för Erlandssons tolkning. Kap. 41 är nämligen ett rättegÃ¥ngskapitel, där profeten anför händelser som borde fÃ¥ hans motpart att inse att HERREN har makt att slÃ¥ ned fiender med den krigarkung Han utsett till sitt redskap. Och om nu krigarkungen i 41:2 syftar pÃ¥ Sanherib passar det hela in i en helhet. Sanheribs plundringar har skildrats i kap. 30-39. Jesaja hade tidigare profeterat att denne assyriske kung skulle komma som â€en rakkniv†(7:20) eller som â€den väldiga flodens vattenmassor†och â€svämma över och utbreda sig sÃ¥ att den nÃ¥r ända upp till halsen†(8:7-8). Dessa profetior uppfylldes 701 f.Kr inför ögonen pÃ¥ folket. Men ocksÃ¥ de profetior gick i uppfyllelse, som mot alla odds hade talat om frälsning undan Assyrien: Herren hade lovat att â€krossa Assur i mitt land†(14:25), att Assyriens kung â€inte ska komma in i denna stad†(37:33).

Om nu kap. 40-66 handlar om sådant som Jesaja undervisade om år 701 f.Kr och några år framöver, blir den inre logiken med Erlandssons ord följande:

â€De nya förutsägelser som profeten fr.o.m. detta Ã¥r (701 f.Kr., min anm.) framför om Koresh befrielsegärning (41:25ff; 44:28ff) och Messias ställföreträdande gottgörelse (kapitel 53) ska lika visst gÃ¥ i uppfyllelse som förutsägelserna om domen över Assur och Jerusalems mirakulösa räddning gick i uppfyllelse Ã¥r 701†(s 24).

Samtidigt gäller den verkliga befrielsen något så mycket större än staden Jerusalems och Juda rikes politiska befrielse:

â€Räddningen undan Sanherib och befrielsen frÃ¥n den babyloniska fÃ¥ngenskapen genom Koresh (som ocksÃ¥ bara kan ske genom Guds ingripande) är viktiga skuggbilder av det kommande frälsningsverket genom Messias†(ibid).

Det starkaste argumentet som Erlandsson anför för sin tolkning (s 168) är att Jes. 41:2ff. handlar om en erövrare som är en motstÃ¥ndare mot Guds folk (v 11f.) som skapar fruktan och ängslan (v 10), en erövrare som förutsagts och att förutsägelsernas sanning nu kan bekräftas vid Jesajas rättegÃ¥ng (kan alltsÃ¥ inte vara Koresh). V 22ff. handlar uttryckligen om förutsägelser om en framtida man som inte är en motstÃ¥ndare som inger fruktan och ängslan utan â€glädjebud” (v 27) om en befriare pÃ¥ Herrens uppdrag, närmare beskriven i 45:1 (d.v.s. Koresh).

Erlandssons tolkning av Jes. 41:2 är mycket tänkvärd och väl värd att beakta. Han menar, att man med (den enligt honom felaktiga) uppfattningen att denna vers syftar pÃ¥ Koresh, spelar bibelkritikerna i händerna. Eftersom rättegÃ¥ngens motpart förutsätts ha upplevt krigarkungens härjningar, mÃ¥ste ju texten, om det är Koresh som omtalas, vara skriven efter eller under 540-talet f. Kr, dÃ¥ dennes segertÃ¥g pÃ¥gick – annars skulle ju inte motparten förstÃ¥ vad profeten Ã¥syftar. Med identifieringen av Koresh i 41:2 framstÃ¥r bibelkritikernas stÃ¥ndpunkt om ett deuterojesajanskt författarskap som mycket starkare än den stÃ¥ndpunkt som hävdar att Jesaja skrivit hela boken. Erlandsson skriver: â€SÃ¥ länge försvarare av Jesajabokens enhet inte inser vad tolkningen av 41:2 leder till, kommer deras försvar för Jesajas författarskap att avvisas ocksÃ¥ fortsättningsvis†(s 11).

Jag vÃ¥gar inte ta ställning till Erlandssons tolkning, men förhoppningsvis kommer den framöver att diskuteras och bli föremÃ¥l för seriös prövning. Att inbitna bibelkritiker skulle ändra sig är förstÃ¥s för mycket begärt (se H. D. Hummels syrliga kommentar – som citeras pÃ¥ s 62 – ang. Erlandssons forkningsrön om den assyrisk-babyloniska dubbelmonarkin som historisk bakgrund till Jes. 13:1-14:23, och huruvuda bibelkritiken med anledning av dessa kommer att ändra sin uppfattning: â€we will believe it when we see itâ€). Men det skulle vara intressant att se hur Erlandssons teori tas emot och bedöms av bibelforskare med grundmurat förtroende för sitt studieobjekt.

Slutord

Som man kan förvänta sig av en forskare som ägnat hela sitt liv, inklusive sitt avhandlingsarbete, åt Jesajas bok är denna kommentar ett gediget verk. Den är ett lärt arbete, samtidigt som den inte tyngs av en alltför stor vetenskaplig notapparat. Endast de mest relevanta referenserna finns medtagna. Kommentaren är ett måste på bibelskolor, teologiska seminarier och i predikantens studiekammare, samtidigt som alla intresserade lekmän kan tillgodogöra sig den pedagogiska och lättfattliga framställningen.

Sammanfattningsvis kan sägas att Jesajas bokrulle är en på samma gång lärorik som andligt uppbygglig bok – teologi när den är som allra bäst!

Lars Borgström



Söderbloms teologi var en stor katastrof

Insändare Posted on 2015-08-26 16:04:41

Nedanstående publicerades i Dagen den 27/8 2015:

Söderbloms teologi var en stor katastrof

I samband med att det blivit känt att Stockholms domkyrkoförsamling under hösten kommer att anordna synkretistiska gudstjänster har Nathan Söderblom hamnat i fokus. Prästerna i domkyrkoförsamligen menar att de verkar i hans anda, vilket betraktas som â€en oförskämdhet†av Dagens Elisabeth Sandlund. Precis som biskop em. Jonas Jonsson framhÃ¥ller, dÃ¥ han intervjuas i frÃ¥gan, verkar det som att â€alla vill göra ansprÃ¥k pÃ¥ Nathan Söderblomâ€.

Att Söderblom var synn­erligen begåvad och rikt utrustad är tydligt utifrån hans livsgärning, men ser man till hans andliga inriktning och påverkan på samtid och eftervärld var han en stor katastrof – åtminstone från ett klassiskt, bibeltroget perspektiv.

Vad som behöver framhåll­as är att Söderblom i kraft av sin position var en av liberalteologins allra främsta spridare i vårt land. Han förnekade fysiska underverk och i konsekvens därmed avvisade han också tanken på Kristi kroppsliga uppståndelse från de döda och uttryckte sig svävande angående Kristi gudom.
Vad gäller Söderbloms ekumeniska strävanden kan man ifrågasätta om det utifrån biblisk synpunkt verkligen är riktigt att förena olika konfessioner och samfund – där somliga avlägsnat sig mycket långt från biblisk lära – för att försöka komma till rätta med tidens världsliga problem.

En som inte tyckte det, var den finländske ärkebiskopen Gustaf Johansson som avböjde finsk representation vid det ekumeniska mötet i Stockholm 1925, med motiveringen att mötet sysslade med uppgifter som hör till staten och inte den kristna kyrkan. Han skrev ocksÃ¥: â€De kristna folken lider svÃ¥rt under otrons makt. Hur mycket lättsinne möter man inte i de moderna teologernas skrifter! Hur misshandlas inte den Heliga skrift! … Och i denna tid kallar man i Stockholm samman en kristen världskonferens, där politiska, ekonomiska och sociala frÃ¥g­or skall behandlas, under det att trosfrÃ¥gorna ställs Ã¥t sidan!â€

Professor Ole Hallesby skrev om Söderbloms ekumenism: â€Att män som ärkebiskop Söderblom satte himmel och jord i rörelse för att skaffa den liberala teologin världsomfattande erkännande, det kan jag förstÃ¥, men att positiva och bekännelsetrogna lutherska teologer vill vara med om att ge den ett sÃ¥dant erkännande, det har jag aldrig kunnat begripa.â€

Hur Söderblom skulle ha ställt sig till höstens synkretistiska gudstjänster i Stockholm kan vi förstås inte veta med säkerhet, men min bedömning är att domkyrkoförsamlingens präster med fog kan hävda att de verkar i den gamle ärkebiskopens anda. De går naturligtvis längre än vad som var möjligt på Söderbloms tid, men så har också den liberalteologi som Söderblom representerade nu haft hundra år längre tid på sig att utöva sitt skadliga inflytande.

Lars Borgström,
präst i Lutherska församlingen i Stockholmsområdet



Next »